Bild: 
Istockphoto
Skrivmaskinen är hatbrevsskribentens främsta verktyg.  På den kan man banka fram  'en ilskans punktskrift', som känns genom huden.

Jessikas  inpass

Hatbrev

Hatbreven har en ohöljt känslomässig typografi. Jessika Gedin läser av ursinnet i formen.

Jag har fått ett hatbrev. Det händer inte särskilt ofta (tackochlov) fast jag kanske förtjänar det ibland, men när det händer kan man alltid känna igen dem direkt. Ofta redan på kuvertet. Hatbrevet har nämligen en väldigt typisk typografi. Ett slags hatstil, en form som i sig understryker innehållet.

Hatbrev är nästan alltid skrivna på skrivmaskin. Och det säger sig självt egentligen, att om man ska skriva i affekt så lämpar sig en Halda tusen gånger bättre än en Mac. Det går att hamra på en skrivmaskin. Det går att banka på en skrivmaskin. Det går - kort sagt - att avreagera sig på en skrivmaskin. På en skrivmaskin kan man slå ner bokstäverna så att eftertrycket märks inte bara i formuleringarna utan i själva strukturen - som en ilskans punktskrift, påtagligt, taktilt, möjligt att känna genom huden.

Hatbrevsskribenterna har också en förkärlek för versaler, dels för att understryka att mottagaren verkligen är en IDIOT, dels för att, i ett förment artigt tilltal (där Du, eller ännu hellre Ni, genomgående stavas med stor bokstav), distansera sig från mottagaren. Vad gäller interpunktionen så är hatbrevsskribenten mycket förtjust i tre punkter efter varandra (hotfullt), utropstecken (högljutt) och frågetecken (anklagande), och för att uppnå största möjliga obehag skrivs de gärna huller om buller och i regelvidrig mängd (fem eller två). Sedan får man inte glömma vikten av olycksbådande särskrivningar, maniska upprepningar samt förstås en uppsjö av slarvfel som signalerar att avsändaren, trots vreden, egentligen inte bryr sig ett skit om mottagaren.

Hatmejl är förstås inte alls lika effektfulla. För det första måste de vara otillfredsställande att skriva eftersom datorns tangentbord inte gör något motstånd att tala om och de beskäftiga rättelserna från stavningskontrollen står i vägen för en mer ... eh, låt oss kalla det fantasifull grammatik. För det andra går mejlen att radera med en nonchalant liten knapptryckning.

Det riktiga, påtagliga, postade hatbrevet är så mycket mer olycksbådande, för inte nog med att någon har skrivit det, personen har också lagt tid på att adressera det, frankera det och promenera till brevlådan. Alla dessa steg utan ånger. All denna tid utan att övertygelsen falnat. Det postade hatbrevet är en inkräktare: det känns, det finns, det luktar. Och det vet var du bor.

Nu skulle jag inte vilja påstå att jag uppskattar att få hatbrev, men jag tycker ändå att det är rätt intressant med just sådan här oförblommerat känslomässig typografi.

Har ni till exempel tänkt på hur de där töm luddfiltret-lapparna i tvättstugan är utformade? Även här förekommer otippade versaler och  utropstecken i massor, men till skillnad från hos hatbrevsskribenterna avslutas de här arga meddelandena oftast med små hjärtan. Eller - i de fall de är utskrivna från datorn - färgglad Clip Art som föreställer blommor och söta små valpar.

Den där sortens konflikträdd typografi börjar bli allt vanligare i och med möjligheten att avsluta mejl och sms med emotikoner (sådana där små blinkande/leende ansikten som man till en början knåpade ihop själv med hjälp av snedstreck och semikolon, men som nu effektiviserats till förtryckta gula smileygubbar i telefonen). För att lägga sordin på strängheten. För att hålla ryggen fri. För att rent typografiskt slå ut med händerna och säga: "Jamen, skyll inte på mig, jag säger ju bara vad alla innerst inne tänker."

Den raka motsatsen till hatbreven är de veckobrev man som förälder får från dagis och skola, men även de har en tydlig stil. Och oroväckande ofta är den stilen Comic Sans.

Jag tror inte att det finns ett enda typsnitt som är mer föraktat än Comic Sans. Det signalerar en insmickrande vaghet. En påklistrad vänlighet. En överlägsen ton av övertydlighet. Den är helt enkelt en emotikon i varje bokstav.

Och kanske är det det som skrämmer mig mest ändå. Mer än maskinskrivna hatbrev och ilskna tvättstugelappar: att vårt skolsystem är infiltrerat av människor som uttrycker sig i Comic Sans. Att elevernas kunskapshunger ska hindras av ett bulligt, gulligt serietidningstypsnitt där kunskapsföraktet står tydligt utskrivet mellan raderna.

För en text är ju så mycket mer än bara ord staplade på varandra - den är betoningar, eftertanke, uttal, form. Det finns så mycket mer att läsa, att läsa in, där. För språket är inte bara det vi skriver utan också det vi menar. Och ibland kan en typografi säga mer än tusen ord.

Publicerad i nummer: 
4/2010