Jösses! Svordomarna som tappat sin himmelska kraft

Få svenskar skulle väl i dag komma på tanken att ursäkta sig för ett hastigt undsluppet herregud eller jösses. Numera är det helt andra ord som kommer på tal när till exempel politiker vill förbjuda ovårdat språk i skolan. Men för bara några årtionden sedan tog skolan fortfarande allvarligt på uppgiften att förmedla innebörden av det andra av tio Guds bud: ”Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn.”

Även om de himmelska kraftuttrycken numera förefaller så oförargliga att de flesta inte alls tänker på dem som svordomar, är det alltså inte så länge sedan de självklart räknades dit. Fast de var mer anstötliga i teorin än i praktiken. Och så tycks det ha varit rätt länge. Det är en slutsats jag dragit efter att ha studerat svordomar i dramamanuskript från de tre senaste seklen.

Den stora omsvängningen skedde redan i mitten av 1700-talet. Dessförinnan åkallade man inte sin Gud lättsinnigt. Och det är också uppenbart att man inte heller talade om Gud i tid och otid. Att till och med ordet Gud var känsligt framgår av omskrivningar som himlen och försynen, som då var vanliga. Utropet himmel! är alltså en omskriven åkallan av den himmelska makten.

Fenomenet att inte omtala det heliga med dess egentliga namn känner vi igen från israeliternas onämnbara Jahve, ibland felaktigt kallad Jehova. I Monty Python-gängets film Ett herrans liv (engelsk titel: Life of Brian) finns en scen där en man dömd till stening, för att reta sina vakter, oupphörligen skriker ”Jehova, Jehova!”. De maktlösa vakterna kan inte svara med annat än att den dödsdömde bara gör sin sak värre.

Nu har det aldrig varit lika förbjudet att tala om Gud i den kristna världen som det var att nämna Jahve, men i de pjäser som jag har studerat syns det tydligt att man före 1750 var synnerligen restriktiv med att åkalla eller omtala Vår Herre. Därefter släpper dock alla spärrar, och i teaterpjäser från senare 1700-tal och första halvan av 1800-talet vimlar det av rop på Gud i varierade former: O min Gud! Store Gud! Herre Gud! Herre min evige!

Mängden uttryck av detta slag i de aktuella pjäserna hänger delvis samman med att det rör sig om melodramer, det vill säga pjäser med starkt, enligt nutida smak klart överdrivet, känsloutspel. Men det är inte hela förklaringen. Brottet i svordomsbruket gentemot det tidiga 1700-talets rena komedier är ändå tydligt, oavsett om man ska tolka ropen som ärliga rop på hjälp, vilket förstås ibland kan vara fallet, eller som rena känslouttryck, det vill säga som ”missbruk av gudsnamnet”.

Spärrarna tycks helt enkelt ha lossnat i takt med att den strama lutherska statskyrkan under det senare 1700-talet förlorade sitt järngrepp om medborgarna. Kyrkan kämpade då förgäves på två fronter: dels mot sekulariseringen, dels mot väckelserörelsen. På ena hållet en ökande likgiltighet för kyrkolivet, på det andra en mera utlevande religionsutövning.

Bruket av uttryck som min Gud eller herre Gud i dramerna sjunker sedan markant i slutet av 1800-talet. Då blir dramatiken mera realistisk och samhällskritisk, och får ett mera återhållet känsloutspel. Att himmelska svordomar skulle ha återtagit sin tidigare stigmatisering är knappast troligt. Uttrycken försvann inte, användningen lade sig bara på en lägre, något dalande, nivå.

Tvärtom är det troligt att det föregående seklet banat väg för en mer överseende attityd till dessa uttryck. Deras anstötlighet blev en teoretisk insikt, som endast kunde upprätthållas genom kristen uppfostran. Och i dag, när en sådan uppfostran inte längre är en självklarhet, står många svenskar följdriktigt oförstående till de himmelska känslouttryckens status som svordomar.

Nu är det nästan svårt att föreställa sig hur opassande det förmodligen var för en trehundra år sedan, att, av pur förvåning, förfäran eller liknande, yttra ett enkelt herre Gud. Vad man sade i stället? Har det alltid varit lika fult att visa språkligt lättsinne inför det heliga?

På den senare frågan kan man svara nej. Från den katolska medeltiden finns det texter bevarade med utrop som vars herra træ, ’vår herres träd’ (= ’korset’), vars herra bittra dødh, ’vår herres bittra död’, eller gudz fem under, ’guds fem sår’.

I en berömd predikan ”emot de gruveliga eder” från 1539 går vår svenske reformator, Olaus Petri, till storms mot den här typen av uttryck, som tycks ha varit synnerligen vanliga och spridda i alla samhällsklasser och åldrar. Att Olaus är upprörd över den bristande respekten för Vår Herres offer på korset är inte att ta miste på.

Sannolikt blev detta lättsinne effektivt bannlyst i och med reformationen och införandet av en luthersk statskyrka, där var och en fick lära sig traggla Luthers lilla katekes. Där står det andra budordet förklarat så här: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke bruka hans namn till onda önskningar, svordom, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkalla det i all nöd, bedja, tacka och lova.”

Man lyckades verkligen etablera normen att svärande i Guds namn är mycket fult. En norm som av allt att döma bestod i cirka tvåhundra år.

Men hur svor man då på 1600- och 1700-talen? Ja, då liksom nu, svor man gärna med fan och helvetet. Fast möjligen med den skillnaden att det då var mindre fult att svära djävulskt än himmelskt. I de tidiga 1700-talsdramerna är man ändå försiktig och använder företrädesvis omskrivningar som hin onde, hin håle, raggen eller skam för djävulen och blåkulla för helvetet.

Sedan ska man naturligtvis inte tro att himmelska svordomar försvann helt och hållet. De medeltida fraserna levde kvar ett par tre århundraden, ofta i fantasifulla, allt obegripligare varianter, som till exempel i uttrycket famicken, med ursprung i gudz fem under, där endast räkneordet fem kan skönjas. Eller det lika obegripliga vaserra tre (av vars herra træ), ett uttryck som stelnat i sin fornsvenska form.

Uttryck av det här slaget förekommer fortfarande i dramer från tidigt 1700-tal. Men det är i princip bara folk ur lägre sociala skikt som använder dem. Överklassen hade i stället sina egna importerade, franska svordomar. Adelsmannen kunde vid samma tid svänga sig med mon Dieu, medan den svenska motsvarigheten min Gud måste ha varit helt otänkbar för honom.

Men snart blev också denna möjlig att använda. Intressant nog är just min Gud ett ovanligt populärt uttryck i pjäser från tidigt 1800-tal. Numera används det knappast alls. Man kan också konstatera att det var en svordom för överklassen. Vanligt folk använde nämligen till en början alltid uttryck med epitetet herre i motsvarande fall, som herre Gud, herre min skapare och herre min evige, medan överklassens representanter höll sig till uttryck utan herre, som o Gud, min Gud, store Gud, evige Gud.

Inte heller detta har vi någon känsla för nu längre. Man använder både Gud och herre Gud i alla samhällsklasser.