Bild: 
Jodi Cobb/Getty Images
Alexander II:s (1818–81) staty framför domkrykan på senatstorget i Helsingfors.

Finskan

La langue du perkele

 
av: Kaarlo Voionmaa

För 200 år sedan förlorade Sverige sin östra rikshalva till Ryssland. Men de som hade makten fortsatte att använda svenska. Oväntat nog kom tsar Alexander II till finskans räddning.

För 200 år sedan förlorade Sverige sin östra rikshalva till Ryssland. Men de som hade makten fortsatte att använda svenska. Oväntat nog kom tsar Alexander II till finskans räddning.

Det finska språkets räddning kom helt oväntat från öst. Det var resultatet av att Sverige förlorade finska kriget mot Ryssland och Finland blev ett självstyrande ryskt storfurstendöme. I sin regentförsäkran den 29 mars 1809 lovade tsaren att behålla Finlands lagar, religion och språk. Med språk menade han det svenska språket.

Men snart skulle det visa sig att också finskan tjänade på att lyda under Ryssland. De finsktalande hade i det svenska riket varit en språklig minoritet. Nu fann de sig plötsligt utgöra en majoritet i det nybildade storfurstendömet.

Till en början var det dock en maktlös majoritet. Att allmogen skulle bli bildad på sitt eget språk, finskan, var inte att tänka på. Finland var ett ståndssamhälle, precis som Sverige och Ryssland. Samhällsklasserna och deras tungomål skulle veta sin plats. Lars Gabriel Haartman, storfurstendömets ledande statsman på 1830- och 1840-talen, ansåg att finskan var "la langue du perkele" (fritt översatt: ’ett satans språk’).

Men bara några årtionden senare kom en språklag, som i många avseenden jämställde finska och svenska. Då stod det finska språkprojektet i full blom.

Det som numera heter Finland var under mer än 600 år en grupp svenska län. Finskan hade inte någon officiell status. Språket talades av de lägre klasserna i rikets östra halva. Det fanns dock ett finskt skriftspråk. Tack vare den lutherska reformationen översattes Nya testamentet 1548 till finska, och nära hundra år senare hela Bibeln. Men något vitt använt skriftspråk hade det inte blivit. Den första romanen Seitsemän veljestä, ’Sju bröder’, utkom först 1871.

Att finskan inte kunde hävda sig särskilt väl som språk berodde delvis på att dess talare hade levt under svåra umbäranden. I slutet av 1600-talet gick nära 170 000 personer under i svält - en tredjedel av Finlands befolkning. Ofredsåren i början av 1700-talet, då Ryssland ockuperade landet, tog också tusentals liv.

Vid 1800-talets ingång var en sjättedel av Finlands befolkning svenskspråkig. De översta sociala skikten var uteslutande svensktalande. Svenskan var maktens, finskan allmogens språk, även om det fanns svenskspråkiga även i lägre samhällsklasser. Om en finskspråkig yngling ville skaffa sig ett yrke inom kyrkan eller den offentliga förvaltningen så var svenskan ett måste.

Långt in på 1800-talet såg läget mörkt ut för finskan. Reinhold Becker, författare till en finsk grammatik, konstaterar 1820 i Turun Wiikko-Sanomat, ’Åbo Vecko-Tidning’: "Somliga av våra landsmän har ansett vårt språk vara så rått, att de inte velat fördärva sin mun med det. Och man kan också fråga sig om de inte har skämts för att bo i ett land, där ett sådant språk talas."

Ståndssamhället skulle bestå, och den finska allmogen skulle inte rubba sakernas ordning genom att skaffa sig skriftlig bildning på sitt eget språk. Men det fanns några inom den bildade samhällsklassen som ansåg att finskan var ett dugligt språk. Finskan kunde till och med bli en del i det finska nationsbygget. En grupp akademiker vid Åbo Akademi hade tagit starkt intryck av tyska nationalromantiska idéer. Många av rörelsens representanter, finsk-ivrare eller fennomaner, kunde knappt själva finska, bland dem nationalfilosofen Johan Vilhelm Snellman. Somliga, som till exempel Carl Axel Gottlund, lärde sig finskan som andraspråk. Ytterligare några akademiker kom visserligen från ett finskspråkigt hem, men hade gått i svenskspråkig skola och studerade på svenska vid Åbo Akademi. Elias Lönnrot tillhörde denna grupp.

Elias Lönnrot föddes 1802 i Sammatti i södra Finland som son till skräddaren Fredrik Lönnrot och hans maka Ulrika. Familjen hade många barn och var fattig, men Elias läslust var stor och med hjälp mecenater lyckades han avlägga en kandidatexamen om en av Kalevalas hjältar. Se tog han även ut en läkarexamen. Från 1833 verkade han som provinsialläkare i den lilla byn Kajana i nordöstra Finland. Under lediga stunder begav han sig på resa för att samla in dikter. Han gjorde sammanlagt tio färder på olika håll i Finland, Kolahalvön och i Estland. I ödemarksbyarna träffade han så kallade runosångare, som sjöng gamla dikter på versmåttet runometer dagarna i ända. Elias Lönnrot antecknade flitigt dessa dikter, runor, som sedan blev grunden till hans sammanställning av eposet Kalevala, som är skrivet på runometer. Den kompletta upplagan som utkom 1849 hade 50 runor och över 22 000 verser.

Kalevala innehåller bearbetad folkdiktning om myter som världens tillblivelse och Sampo-myten. Sampo är i finsk mytologi ett slags magisk artefakt, som bringar välgång till innehavaren. Kalevalas något pacifistiska historier överensstämmer dåligt med finnarnas verkliga historia, men den tycks ändå visa att de hade ett eget förflutet, skilt från den över 600-åriga samvaron med svenskarna. Eposet och dess följeslagare Kanteletar, samt en omfattande diktinsamling under 1800-talet, gav stöd åt det finska språket. Framför allt gynnades dess östliga dialekter, som har en tongivande ställning i Kalevala-dikterna.

Elias Lönnrots betydelse var stor, inte bara som Kalevalas skapare. Han och hans medarbetare författade en finsk-svensk ordbok som omfattar 200 000 ord. Det var klart att finskans ordförråd inte räckte till: hundratals svenska ord hade ingen finsk motsvarighet. Elias Lönnrot var en av de mest produktiva ’ordsmederna’, sanasepät. ’Republik’ heter tasavalta på finska, och det var Elias Lönnrot som kom på det. Han tog ordet från ett gammalt finskt ordstäv: Tasavalta tappelussa, lyöpi kuka kerkiää, ’jämvikt i slagsmålet, den som hinner slår’. Att republik förknippas med slagsmål är tankeväckande.

Elias Lönnrot hade ett avgörande inflytande vid standardfinskans normering. Det var tack vare honom som det betydelseskiljande språkljudet /d/ etablerades i finskan, i vissa ord. Elias Lönnrot blev en språkauktoritet som man lyssnade till.

Carl Axel Gottlunds roll blev en annan. Honom kan man kalla Finlands ledande oliktänkare. Han uttryckte sin finskvision i sitt mest kända verk Otawa, ’Karlavagn’, 1831 så här: "Syftet med att trycka denna bok [...] har varit [...] att upptända kärlek hos oss för detta vårt eget tungomål och att genom vår egen språkutövning höja henne upp vid sidan av andra språk [...] så att vi med tiden kan ha det som ett gemensamt nationellt skriftspråk." Skriftspråket skulle alltså inte skapas ovanifrån utan "genom vår egen språkutövning". Det skulle heller inte ske snabbt utan "med tiden", och under tiden skulle man enligt Carl Axel Gottlunds råd kirjuttaa niin kuin huastaa, ’skriva som man pratar’. Detta kunde andra dåtida finska språkmän inte på några villkor acceptera, och några av dem gjorde sig lustiga över det.

Carl Axel Gottlunds bakgrund skilde sig radikalt från Elias Lönnrots. Han föddes i Nyland 1796, men flyttade med familjen till Juva (Jockas), en kommun i Savolax i östra Finland, där hans far blivit kaplan 1805. Hans mor var svensk. Svenska var också det språk man använde inom familjen och med vänner och bekanta. Denna krets bildade sin egen lilla värld ute på landsbygden i Savolax.

Det berättas att Carl Axel ivrigt organiserade krigslekar. I dessa lekar deltog alla, ståndsfamiljernas ättelägg, bondungar och torparbarn, och de lektes på finska eller savolaxiska. Dessa kontakter var något som Carl Axel Gottlund senare hade stor nytta av. Han lärde sig på ett naturligt sätt att umgås på savolaxiska.

Carl Axel Gottlund tog studenten 1814 och inledde sedan sina studier vid Åbo Akademi. Där gick undervisning och forskning dock på sparlåga så han flyttade vidare till Uppsala för att studera filosofi, medicin och klassiska språk. Under sin tid i Uppsala fick han genom ett översättningsuppdrag kännedom om en finskt folkgrupp i Värmland, på gränsområdet mellan Sverige och Norge. Han åkte till dessa "skogsfinnar" för att bekanta sig med dem och forska i deras språk och kultur. Han fick ett varmt mottagande och lyckades också med sitt etnografiska och språkliga insamlingsarbete. Han stod på så god fot med folket att han kom att kallas skogsfinnarnas apostel.

Carl Axel Gottlund återvände 1834 till Helsingfors, där han fick lektoratet i finska vid det Kejserliga Alexanderuniversitet. Då var Kalevala på allas läppar. Gottlund var mycket kritisk till eposet ? och hade sina skäl. Han visste att det inte handlade om ett verk som bestod av folkets egen diktning i ren form, utan om en diktsamling som Elias Lönnrot hade satt ihop efter eget behag, av sina anteckningar och med egna tillägg. Gottlund försökte överträffa Lönnrot genom att författa ett eget epos, Runola (’Diktbo’, 1840). Detta verk blev emellertid ett konstnärligt och ekonomiskt fiasko, vilket bara ytterligare stärkte Elias Lönnrots ställning som Finlands Homeros.

Gottlund var den första som tydligt formulerade en önskan att reformera det gamla finska skriftspråket, eller vanha kirjasuomi. Han framförde sina tankar i Svensk Litteratur-Tidning 1817, där han skriver att allmänheten länge klagat på finskans stavning och krävt att språket skulle renas från "främmande slagg". Han vurmade för finskans östliga dialekter. "Detta språk smeker örat med sina många vokalers musikaliska klang."

Bland de svåraste när finskan skulle standardiseras var hur man skulle ställa sig till dialektala skillnader. Frågan diskuterades intensivt under början av 1800-talet. Tre ståndpunkter framfördes: Den ena höll på den gamla grunden och stödde sig på västdialekter. Den andra lyfte fram östdialekterna. Den tredje linjen, Carl Axel Gottlunds "anarkistiska", innebar att var och en fick skriva som den ville.

Medan man så småningom, med hjälp av Elias Lönnrots auktoritet, förenade västliga och östliga dialekter, skuffades Carl Axel Gottlunds linje undan. Den fick utstå mycket kritik och hån. Gottlunds inflytande minskade. Till slut blev han en kuriositet.

En stor reform av det finska skriftspråket genomfördes i mitten av 1800-talet. Den baserades på den gamla västliga grunden, men införlivade drag från östdialekter. I västfinska dialekter heter det till exempel klasi, trenki och kryyni (lånat från svenskans glas, dräng respektive gryn). I standardspråket valde man dock lasi, renki och ryyni från de östliga dialekterna. I fråga om böjning fogade man ihop en egen skriftspråksnorm för den så kallade stadieväxlingen som inträder i vissa ordstammar. I väst säger man kuljen, ’jag går’, i öst kulen. Standardfinskans norm blev kuljen, alltså den västliga formen. I öst säger man pelon, ’rädslans’, och i väst pelvon. I standardfinskan heter det pelon, alltså den östliga formen. Mer allmänt uttryckt kan man konstatera att det nufinska standardspråket är en kompromiss, till en del ett konstruerat språk.

Flera skriftspråk, som nynorsk, estniska och hebreiska, har genomgått liknande bearbetning. Likt dem förvandlades finska under bara några årtionden från en föga duglig vanha kirjasuomi till ett modernt kulturspråk.

Johan Vilhelm Snellman pressade både den bildade samhällsklassen och myndigheterna hårt. Hans syfte var att skapa en helt finskspråkig nation. "Finland kan inte göra någonting med våld, bildningens kraft är dess enda räddning", skriver han 1840. Den bildade klassen måste tillägna sig folkets tungomål och utveckla det till ett kulturspråk. Devisen var "Ett språk, ett sinne".

Ansträngningarna bar frukt. Den nya ryska tsaren, Alexander II, som tillträdde 1855 hade noterat sina finska undersåtars lojalitet, och som tack skrev han under en språklag som jämställde finskan med svenskan i alla ärenden som rörde den finska allmogen. Alla domstolar och ämbetsverk ålades att ta emot handlingar på finska.

Nu blev språklagen inte den framgång som den finsknationella rörelsen hade väntat sig. Svenskan förblev Finlands huvudspråk; i lagen stod att finskan bara skulle användas i ärenden som berörde den finskspråkiga delen av befolkningen. Lagen gav knappast stöd åt de fennomaner, som ville ha ett enspråkigt finskt Finland.

Hade man stiftat språklagen först efter att Finland 1917 blivit självständigt, skulle det kanske ha varit möjligt att driva igenom enspråkighetsmålet. Det menar bland andra historikern Heikki Ylikangas. Tidigare var det en omöjlighet. Det självständiga Finland ärvde den officiella tvåspråkigheten med finska och svenska från storfurstendömets Finland.

Finskan stärkte alltmer sin ställning, och de övre samhällsskiktens hållning till språket blev mer positiv. Men att gå över från svenska till finska som umgängesspråk var inte lätt. Julius Krohn berättar från sin fennomaniska krets 1857: "Efter att ha tillbringat en kväll med vänner kom jag hem mycket nedstämd. Jag hade föreslagit att vi skulle prata finska men de andra hade skrattat åt mig och sagt att det var onödigt och för tidigt."

Man bildade föreningar med vars syfte var att tala finska. Finsk kvällsförening grundades 1864 av några finska familjer. Föreningen samlades en gång i veckan "för att tala finska samt spela musik, dansa och leka sällskapslekar".

Språkbytet pågick alltså för fullt bland ståndspersonerna i Finland under senare delen av 1800-talet, och då det inte fanns något allmänt vedertaget finskt talspråk tog man skriftspråket som förebild för det. Hos språkbytare föredrogs den grammatiskt korrekta finskan. Det finns bland annat dagboksanteckningar som visar hur ansträngande det var för det svensktalande herrskapet att i vuxen ålder lära sig detta formrika språk. Inte undra på att språket fick rykte om sig att vara synnerligen svårt.

På den finskspråkiga sidan värnade man noga om skriftspråkets renhet. "Skriftspråket står för nationens kultur i dess helhet, som odelad samhällelig och nationell kraft, och det står för kultur som sådant, som ett rent, absolut faktum", hette det i ett föredrag av en ledande finsk professor 1924.

Detta låter kanske avlägset med tanke på att det moderna Finland är ett land med en allt större språklig och kulturell mångfald. Nu är det inte la langue du perkele som ensamt "står för nationens kultur", utan förhoppningsvis alla språk tillsammans: finska, svenska, samiska, ryska och så vidare. Något vi möjligen kan tacka ryssen för.

Publicerad i nummer: 
Februari 2009