En rad räcker för att fatta vilken typ du är

Normalt ser vi inte lösryckta textrader. Nyhetsspråk finns i tidningen och romanspråk finns i böcker. Men om du skulle se en lösryckt rad av en text skulle du oftast direkt se vilken genre det är.

Testa vem som helst! Spela upp en enda takt musik och du kommer att få rätt svar, åtminstone i grova genrer: hårdrock, svensktopp, wienerklassiker eller militärmarsch. Det är svårt att veta vad vi tar det på: orkestrering, rytm, tempo eller något annat. Men vi klarar det.

Detsamma gäller mycket annat. Vi kan komma in mitt i ett tv-program, och vi behöver bara någon sekund för att bestämma oss för om vi ska zappa vidare. Vi får syn på ett hus i en främmande stad eller ett vardagsrum på bild. Vi har grova uppfattningar av ungefärlig tidsepok och ungefärlig stil.

Gäller detta också text? Det är lite svårare att direkt avgöra. Problemet är att vi nästan aldrig läser anonyma texter. Texter tenderar att dyka upp i ett sammanhang, med en avsändare eller i ett syfte. Men det vore konstigt om vår rika beläsenhet inte gav ett lika snabbt utslag för text som för musik. Och nu vet vi att det är så. Vi anar också hur och varför.

Om genrebestämning är lätt i praktiken så blir det desto svårare i vetenskapens värld. Textforskare undviker ord som genre och stil. Dessa anses lite flummiga och inte riktigt forskningsbara. Genre och stil anses finnas i betraktarens öga, och de kanske bara finns som suddiga konventioner i "textsamhället". Moderna textforskare föredrar termen texttyp, något som kan definieras mer strikt. Men ett termbyte löser inte problemen. Forskarna står inför något mycket undflyende.

I princip kan man förklara genre, eller texttyp, på två sätt: funktionellt och kosmetiskt. Texten ser ut som den gör därför att den används för så speciella ändamål, eller texten ser ut som den gör därför att skribenterna tycker att det är snyggast så.

Textforskare brukar, ganska ogenerat, växla mellan dessa två perspektiv. De egna vetenskapliga texterna (det finns ingen texttyp som är så väl beskriven som vetenskapens) anses undantagslöst funktionella. Termer och krångliga konstruktioner motiveras med att den verklighet som beskrivs är så detaljrik och komplex att enklare språk skulle missa målet. Juridiskt språk, som ligger en bra bit från textanalytikernas verklighet men som har ganska många gemensamma drag, ses däremot ofta som kosmetiskt. Jurister anses vilja värna sitt eget revir, skapa respekt för den egna verksamheten och bevara uråldriga, knappast funktionella traditioner.

Hur man än vrider på problemet så finns det språkliga skillnader mellan olika texttyper. Under 1970-talet gjordes flera så kallade makrostilistiska undersökningar, där man lät datorer räkna sådant som datorer har lätt att räkna: meningslängd, ordlängd, ordklassfördelning och annat. Det fanns skillnader mellan texterna, vad man än undersökte. Men det var sambanden mellan språkstatistik och genre som var svåra att förklara.

Många föredrog att i stället undersöka retoriska eller innehållsliga grepp. En nyhetsartikel ska innehålla minst ett pratminus (= replik); ett reportage ska innehålla detaljer med här- och nukänsla; en roman ska ha mer personperspektiv än sakperspektiv, medan det är tvärtom med en utredning. Och så vidare. Till en början stämmer allt klockrent, men ju fler krav man samlar ihop, desto färre artiklar, reportage, romaner och utredningar visar sig vara renläriga artiklar, reportage, romaner och utredningar. Begreppet texttyp är fortfarande lika undflyende.

Andra vetenskapsgrenar har varit mer framgångsrika. Inom psykolingvistiken har man experimentellt visat att en texts genretillhörighet är avgörande för vad vi ska göra med texten: lära oss den, övertygas av den, roas av den eller något annat. En text utan genre blir bara förvirrande.

Denna funktionella sida av genrebegreppet är också förklaringen till att försökspersoner "bestraffar" texter som inte uppför sig enligt regelboken. I ett tidigare försök har en debattext för experter skrivits om så att den blivit maximalt förenklad. Försökspersonerna - som vanligt studenter i tjugoårsåldern - tog inte den förenklade versionen på allvar. Förtroendet för texten, och därmed också skribenten, sjönk med drygt femton procent.

Tar man ut svängarna ordentligt och blandar olika genrer blir resultatet inte alls det förväntade. Ingen av försökspersonerna uppfattade stilblandningen som komisk. De blev bara förvirrade och gav helt slumpvisa svar. Psykolingvistiska tester är tydligen för allvarliga för skämt.

Texttyp är alltså något ganska funktionellt, även om det knappast är så enkelt som att skribentens syften bara kan formuleras effektivt på ett enda sätt. Och det är nog också något ganska kosmetiskt. Det går ju utmärkt att med språkliga medel stajla ganska banala tankar till vetenskaplig prakt. Och det är lätt att parodiera och imitera de flesta texttyper.

Men frågan kvarstår: Hur skickliga är vi på att snabbt avgöra genretillhörighet? För ett experiment valdes tidningstexter, som ju sedan decennier har väl konventionaliserade undertyper, till exempel nyheter, ledare, kultur, ekonomi, sport och kolumn. Texterna handlade förstås om olika saker, men de var också språkligt olika. Ett par enkla längdmått visar detta:

Tecken per ord/Ord per mening

• Inrikes nyheter    5,3/18
• Ledare 6,1/14
• Kultur 5,9/26
• Ekonomi 5,9/24
• Sport 4,9/7
• Kolumn 4,8/14

Trots att texterna slumpats fram är dessa mått ganska normala för respektive texttyp.

Isolerar man måtten visar det sig att meningslängden egentligen saknar betydelse för försökspersonernas genreupplevelse. Detta har två troliga förklaringar. Dels har skillnaderna i meningslängd mellan olika texttyper blivit successivt mindre under hela 1900-talet. Därmed minskar den genreskiljande effekten. Dels är det snarare meningarnas komplexitet än deras längd som är avgörande för genrebedömningen. Det har flera läsbarhetsundersökningar visat.

Våra försökspersoner fick på en dator öppna en fil, där de skulle ange texttyp för sex tidningstexter som plockats ur ett nummer av Svenska Dagbladet och ett nummer av Metro. Försökspersonerna fick fem meningar per text.

De fick en mening i sänder, och innan de gick vidare skulle de genrebestämma den mening de fått. De skulle också ange hur säkra de var på sin bedömning. Genom att trycka på en tangent kom de till mening två, där de antingen kunde hålla fast vid sin första bedömning eller ändra sig. Även där fick de ange graden av säkerhet.

Texterna gavs i tre versioner: en version som exakt återgav tidningstexten, en version där texttypsavslöjande innehållsord avlägsnats och en där ännu mer av innehållet dolts: endast språkets tusen vanligaste ord hade behållits.
I de två senare versionerna hade utsorterade ord ersatts av rena nonsensord med samma längd som det utbytta ordet. Därmed är det möjligt att avgöra om det är innehåll eller form som är avgörande för försökspersonernas beslut.

Första meningarna för en av texterna, "inrikes nyhet", såg alltså ut så här:

Klarspråk: Den eller de personer som kan ha fört bort kvinnan har fått ett rejält försprång

Genreavslöjande innehållsord ersatta: Den eller de personer som kan ha slisat valt kvinnan har fått ett rejält sintrant.

Endast de tusen vanligaste orden kvar: Den eller de sarunter som kan ha slisat valt svistan har fått ett kanit sintrant.

Jo, försökspersonerna klarade långt mer än hälften av sina texter, och i de flesta fall på första meningen och med angivande av stor säkerhet. Enklast var nyhetsartikeln, med nästan hundra procent träffar, och svårast var kolumnen med noll träffar. Om du vill kolla din egen förmåga, testa själv i rutan här till vänster!

Det visade sig att nonsensorden, som skulle maskera innehållet, inte var avgörande för försökspersonernas beslut. Där de satts in blev det bara ungefär tio procents försämring, en icke signifikant skillnad.

Då ska man ha klart för sig att försökspersonerna hade ganska mycket fakta att gå på, utöver det som framgår ovan. Tempus avslöjar om texten berättar eller redogör. Modala ord som kan, bör, inte och väl och subjunktioner som att och om visar om texten resonerar eller slår fast. Fördelningen mellan en och den visar om texten presenterar många nya fakta eller idisslar gamla. Det är alltså ganska små skiftningar i språket som hjälper försökspersonerna att genrebestämma texten, och de behöver inte många sådana ledtrådar. Förmodligen är detta mycket funktionellt, eftersom det är innehållet som är det utbytbara, texttypen, med dessa små karaktärsdrag, är däremot bestående.

Men begreppet genre är fortfarande lika undflyende. Vi har ännu bara aningar om hur alla dessa små språkdrag samverkar i läsarens huvud. Detta är en uppgift för den så kallade korpuslingvistiken, som arbetar med avancerade datorkörningar på stora textmängder.

De texttyper som oftast förväxlades i experimentet var ledare, kultur och ekonomi. Det är också de som ligger närmast varandra i språkstatistiken i tabellen på sidan 41. De ligger också varandra nära i syfte: de vill presentera ganska abstrakta sakförhållanden. Därmed ligger de varandra nära också i de små skiftningar som diskuteras ovan.

Att nyhetsartikeln låg i topp kan förklaras med att det troligen är den mest lästa texttypen i en tidning. Men själva syftet med texten betyder nog också en del: det är en händelse - inte ett abstrakt sakförhållande - som presenteras. Det ser man på alla småorden. Mer gåtfullt är att kolumnen, eller krönikan var så svår att ingen klarade den. Enligt uppgift från branschen har krönikorna i många fall fler läsare än nyheterna.

Men man kan skylla på mycket. Krönikan har inte lika lång historik som andra texttyper i en tidning. Krönikan kännetecknas av en blandning av olika stildrag och olika perspektiv. Skämt blandas med allvar, tidsbundna detaljer blandas med eviga sanningar. Krönikan saknar helt enkelt konsistens.

Det gick heller inte att ta fel på försökspersonernas besvikna "jaha", när de i fick veta hur det var. Det var verkligen skämmigt att inte klara något så enkelt.

Sensmoral: var ärkekonservativ som skribent! Håll fast vid texttypens alla små egenheter. Dina läsare kommer att känna igen sig, förstå vad de ska göra med din text och ha förtroende för dig.