Bild: 
Getty Images och Scanpix, montage: Per Boström

Snippan på spåren

Ordet snippa har gjort komet­karriär. Det är ­feminint och ­passar så bra tillsammans med snopp. Men särskilt nytt tycks det inte vara. Karin Milles har gjort en djupdykning i ­arkiven och finner ­skånska belägg flera hundra år ­bakåt i tiden.

Framstjärt, geggveck, mus, mussla, smula, skägg­biff, sköte. Trots den brokiga floran är det många som hävdat att de saknar ett riktigt bra ord för det kvinnliga könsorganet. Ett ord som de kan använda i vardagen, utan att rodna eller få andra att reagera negativt.

Alla ord tycks ha någon oönskad laddning. Några ord känns överdrivet poetiska – som blomman, kärleksgrottan eller musslan. Många personer retar sig på fittan och framstjärten. Samtidigt som en del tycker väldigt mycket om just de grova orden. Det finns ord som man bara vill använda hos doktorn, som vagina och slida. En del ord är förskönande omskrivningar, eufemismer, som mellan benen, där nere eller helt enkelt hennes. Det är precis som en del föredrar att säga att någon har gått bort, kilat runt hörnet eller farit till de sälla jaktmarkerna hellre än att säga att personen har dött.

Under tidigt 1990-tal började bristen på ett neutralt ord för kvinnans kön att diskuteras i medierna. Tävlingar utlystes, ord samlades in, folk röstade och vinnare korades. Redan 1992 utlyste RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, en tävling och beslutade sig i ett första skede för ordet snäppa. När Apoteket utlyste en tävling 2005 vann ordet smula.

Och där någonstans dök också snippan upp på arenan – ”Glöm framstjärten, snippan ska den heta”, står det i en artikel i en av de stora kvällstidningarna i slutet av 1990-talet.

Efter en kometkarriär bland journalister, genuspedagoger och sexualupplysare landade så snippa i Språknämndens nyordslista 2002. Ordboksredaktörerna lät sig tjusas. När den senaste och trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista kom ut 2006 fanns ordet snippa med som ett ”lanserat ord för kvinnans könsorgan”. Också Natur och Kulturs svenska ordbok, en ordbok för andraspråkstalare, tog med ordet i sin upplaga från 2006. I 2007 års svenska version av stavningskontrollen i Word finns snippa med (om du har en tidigare version ser du att ordet blir rödmarkerat). RFSU överger snäppan för snippan. Ordet verkar bli mer och mer etablerat, och används numer ofta i barnböcker som tar upp ämnen som kroppen och hur barn blir till. Lilla snippaboken, en bok om sex för ungdomar, är bara ett exempel.

Men var kommer ordet egentligen ifrån, och hur gammalt är det? I en bloggkommentar från 2000 tar en enskild man, en Bo Lilja i Simrishamn, på sig ansvaret för att ha hittat på ordet. Så här skriver han: ”Så började jag tänka på formen av kvinnans könsorgan som har formen av en båttyp som kallas för SNIPA.” Men det lät alldeles för pretentiöst, tyckte han, lade till ett p och fick ordet snippa.

Kan det verkligen vara så enkelt? Jag funderar på att söka upp mannen och undersöka sanningshalten i hans påstående. Men så får jag tag på ett brev som skickats till dåvarande Språknämnden, där en person hävdar att han hörde ordet redan 1953.

I seriös språkforskning krävs dock mer än att folk påstår sig ha hittat på eller använt ord. Oavsett om jag åker till Simrishamn eller inte. Seriös språkforskning kräver hårdvaluta. Och hårdvalutan kallas belägg. Vilket vanligtvis betyder texter där ordet används.

Bo Bergman, språkvårdare och journalist på Sydsvenska Dagbladet, kan prestera just den hårdvalutan. I sina gömmor har han ett klipp från en skånsk lokaltidning (Skåne igen!). I en insändare apropå en kontroversiell konstutställning står följande mening: ”Tänk om alla skulle få visa upp sina ’snoppar och snippor’ så där offentligt. Hur skulle det då se ut?”

Insändaren är publicerad 1979.

Aha! Nu har vi ett textbelägg från långt tidigare än 1990-talets lansering! Det är alltså inte omöjligt att snippa varit ett lokalt ord under lång tid. Använt kanske framför allt i Skåne. Det här måste undersökas närmare!

Ett gryende intresse för folkkultur och språk­historia gjorde att man under 1800- och 1900-talen reste omkring i landet och samlade in dialektprov. För att få tag på de genuinaste dialekterna sökte man framför allt upp bondebefolkningen på landsbygden, och man letade gärna efter de äldsta männen i de minsta stugorna – som man tänkte sig inte påverkades så mycket av modernitet och förändring.

Dialektproverna – ofta i form av skriftliga uppteckningar av ord med sin betydelse, men också av inspelningar – har samlats i olika dialektarkiv i Sverige. Ett av arkiven finns i Uppsala på Institutet för språk och folkminnen. Där finns intrikata lådsystem med lappar, där dialektorden finns uppskrivna och är ordnade efter geografisk härkomst och i bokstavsordning. Genom att leta i lådorna på s- kan man finna alla uppteckningar av ordet snippa.

Gör man det finner man ganska många belägg på ordet. Snipa och snippa finns på minst ett tjugotal kort, och anger en rad olika betydelser, inte bara kön. På lapparna får man reda på att snippa är ett vanligt dialektalt namn på djur – små gäddor, fåglar, ormar och en viss trollslända kallas alla snippor. Snippa kan också vara ett namn på en liten åker eller en båt. Många lappar anger betydelsen ’gräddkanna’ eller ’skål med öron’, och det kan vara en del på en kjol. Det kan också vara nästippen, eller örsnibben som kallas för snippa. Gemensam nämnare verkar vara något litet och långsmalt.

En snippa kan man också kalla en flicka eller kvinna, men då är det sällan de är särskilt snälla. I Dalarna var en snipa en ”högfärdig, litet kokett flicka i slynåldern” – ja, det står faktiskt så. I Hälsingland var det en näsvis flicka eller en elak kvinna. Någon som är snipig är dock inte alltid helt fel ute – man hittar också snipig i betydelsen ’flott, fin, prydlig’ eller ’snäll’. Man kan också lära att verbet snippa i vissa dialekter betyder ’göra en snabb avstickare’. Kanske är det vad som ligger bakom den så kallade snippresan – missfallet – som finns upptecknat från norra Sverige?

Men könsorganen då – fanns det några sådana snippor? Det gjorde det. På tre lappar fanns snippa i betydelsen ’kön’. På den första, från 1942 och Östra Göinge härad i Skåne, står det att en snipp betyder ’cunnus (på sugga)’ – alltså en grisvagina! På den andra från 1941 och Luggude härad i Skåne är snipa en ’yttre könsdel på sugga’ – återigen ett griskön! Och så till sist, 1932, upptecknas snippa i Onsjö härad, Skåne, betyda ’urinrörets mynning (på kossa)’.

Det finns alltså belägg för att snippa användes om (delar av) kvinnligt könsorgan så tidigt som på 1930-talet! Och vi har också en viss geografisk fokusering – Skåne var ursprunget för både insändarbelägget och alla dialektuppteckningar.

I en underbar liten bok som heter Köttets poesi finns en rad ekivoka, sexualpoetiska och vetenskapliga texter från 1600-, 1700- och 1800-tal samlade. Där finns en mängd gamla namn för snippan. Mest metaforer – som dalgångar, trädgårdar och åkrar – men också en rad synonymer eller vackra metaforer för delar av könet som klitoris, blygdläpparna och livmodern. Att klitoris kallades klijaren är väl ganska roligt? Men lite mindre roligt är att snippa inte finns någonstans i texterna.

Kanske slutar alltså spår i 1930-talets skånska ladugårdssnippor? Precis när jag skulle ge upp kom ett e-brev från Myntkabinettet i Stockholm. Det är från Monica Golabiewski Lannby, förste antikvarie, som har skrivit en bok om handskrivna anteckningar på svenska sedlar.

Hon berättar att hon funnit följande lilla text på en sedel, en gul så kallad kanariesedel från 1857 och värd 32 skilling banko:

”Högädla Fru Prostinnan Kusimurr ­Minschensnipp i Pippetorp. Fem små gulingar medföljer Genom Herr Prosten Snurrentipps benägna försorg.”

Varför skickar en prost pengar till en prostinna? Är det en man som skickar pengar till sin fru? Men varför heter de då inte samma sak? Vilka var prosten och prostinnan??–??de har ju särdeles märkliga namn?

En trolig tolkning är att texten inte är en brevväxling mellan makar utan en biljett av mer prosaisk natur. ”Fem små gulingar” – vilket syftar på fem stycken banko-sedlar värda tio riksdaler – är antagligen betalningen för en sexuell tjänst. Prosten är sexköparen och prostinnan den prostituerade.

Det som är särskilt intressant för oss med texten är att den verkar innehålla en hel del könsord. Både snurr och tipp kan exempelvis ha kunnat syfta på det manliga könsorganet – snurr finns belagt i denna betydelse i dialekt­arkiven och tipp ju kan betyda ’spets’ eller något som sticker ut. Och pipp:et i Pippetorp kan ju vara betydelsen pippa – slang för ’ha samlag’.

Också det kvinnliga könet finns representerat. Fru prostinnans förnamn Kussimurr kan ju även i denna dag användas om kvinnans kön – fast kanske vanligare som kussimurra. Och om kussimurr kan ha förlorat ett a kan ju även slutet på prostinnans efternamn ha gjort det – då får vi Minschensnippa av Minschensnipp. Det skulle göra slutledet i prostinnans namn till snippa i betydelsen ’kvinnligt kön’. Förekomsten av alla de andra könsorden, biljettens sammanhang och ordlekarna gör en sådan tolkning möjlig.

Det är naturligtvis ingen helt säker tolkning. Snipp kan ju också vara använt i någon av de andra betydelserna som ordet kan ha – särskilt benämningarna på kvinnor är väl aktuella här – en kokett, näsvis eller rentav flott kvinna. Eller så är ordet en ren nonsensordlek.

Sedeln trycktes 1857 och då sedlarna trycktes på tunt papper som snart nöttes ut kan texten på sin höjd ha tillkommit ett fåtal år senare. Det här gör att vi kan anta att ordet kan ha uppemot etthundrafemtio år på nacken. Imponerande! Var sedeln är skriven är okänt – är det utanför Skåne så är det ju extra intressant.

Men det är många frågor kvar att besvara. Hur utbredd har den dialektala användningen varit, innan vår sentida lansering? Används ordet fortfarande i några dialekter, och då kanske snarast som djurord? Om du vet någonting om det här – har läst eller hört någonting – kontakta gärna Språktidningens redaktion!

De historiska fynden betyder inte heller att bloggarens påstående, att han har uppfunnit ordet, måste vara en lögn. Precis som hjulet, så kan ord uppfinnas gång på gång. Ordets formella egenskaper gör också att många som hör det för första gången tycker att ordet är minst lika användbart och genialt som hjulet, och att det är svårt att förstå hur man kunnat klara sig innan det kom.

Skälet till att snippa känns så rätt är flera. För det första är ordet otvetydigt feminint för en svensk språkbrukare. Det har delvis att göra med att ordet slutar på bokstaven a. En manlig medborgare i vårt land kallas svensk medan en kvinnlig kallas svenska, och pojknamn som Tor och Daniel har flickvarianterna Tora och Daniela.

Men ordet är faktiskt mer feminint än så. Det har att göra med hela ordets konstruktion. Snippa är ett tvåstavigt ord med betoningen på den första stavelsen, och innehåller de två vokalerna i och a. Dessa egenskaper delar ordet med många ord på svenska, men framför allt med en hel del ord som vi använder för kvinnliga varelser – till exempel kvinna och flicka. Men också stinta, piga, frilla, kicka … Ordet delar naturligtvis också dessa egenskaper med två andra mycket centrala könsord – fitta och slida. Det här ger ordet ännu mer feminin känsla.

För det andra verkar ordet hänga ihop med den vardagliga benämningen för pojkars kön – snopp – då det innehåller samma konsonanter – sn och pp. Och lägger man ihop de här egenskaperna: tvåstavigheten med vokalerna i och a hos de feminina orden, med konsonanterna från snopp så – ta da! – får man ordet för kvinnligt kön på svenska: snippa. Även den svensk som aldrig har hört ordet förut brukar förstå vad det betyder.

Snopp och snippa bildar dessutom ett kulturellt tilltalande ordpar – en maskulin och en feminin ordform. Det är ju ungefär så vi brukar tänka oss det manliga och kvinnliga i vår kultur. Två nära sammankopplade begrepp med vissa likheter, och så några uppenbara skillnader. Det verkar nästan som om snippa skapats ur ordet snopp – precis som Eva sägs ha skapats av Adams revben. Just detta, att det verkar som om det manliga kom först, gör också att snippan, trots den uppenbara succén, inte älskas av alla.

Frågan är också hur länge ordet får ha kvar sin neutrala prägel. Ordets storasyster – fitta – används både som ett mycket sexuellt laddat ord och som kraftigt skällsord. Snippa har redan använts i erotiska sammanhang. I den så kallade DI-skandalen, då en student från Dramatiska institutet 2005 läste upp en erotisk novell för en grupp barn, användes just ordet snippa. Ordet används också lite då och då i dampressen när det handlar om sex. Genom att träna musklerna i underlivet med knipövningar får du ”mer av din egen massageolja i snippan”, som det uttrycks i Vecko­revyn 2005. Och att använda ordet som skällsord? Ja, i en blogg kunde man i våras åtminstone läsa hur en politiker kallades för ”djävla snippa”.

Men det är väl ingenting att uppröras över, att den sexism som fortfarande lever kvar i samhället också syns i språket. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Och snippan fram.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2008