Bild: 
Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Altunastenen

Proffs ristade minne efter snöplig död

Holmfast och Arnfast dog, föga hjältemodigt, i en brand.
Tre ristarstjärnor anlitades för att rädda deras rykte.

På kyrkogården vid Altuna gamla kyrka i Uppland står en närmast rektangulär runsten, drygt två meter hög. Inskriften berättar om den sorgliga och föga heroiska död som de två upplänningarna Holmfast och Arnfast gick till mötes:

Vifast, Folkad, Gudvar lät resa stenen efter sin far Holmfast och sin bror Arnfast. De båda, far och son, blev innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare ristade.

De tre efterlevande bröderna har anlitat tre runmästare för uppdraget att rista en sten efter de båda omkomna. Balle är känd för ett stort antal vackra och välhuggna ristningar i Mälardalen. Även Livsten var en skicklig runmästare om än inte lika produktiv som Balle. Frösten har bara tillskrivits ytterligare en runristning.
Vifast, Folkad och Gudvar tycks ha varit väl orienterade i asatron, eftersom de bad mästarna att rista bilder ur den gamla religionens myter. Bilderna finns på stenens vänstra smalsida. Den nedersta scenen återger en episod ur berättelsen Tors fiske, som man kan läsa i Snorres Edda. Där berättas hur asaguden Tor en kväll kom till jätten Hymer och bad om logi. Tidigt följande morgon gav sig Hymer ut för att fiska och Tor följde med. De rodde tillsammans, och Tor såg till att de rodde så långt ut att de kom till platsen där Midgårdsormen hade sitt huvud på havsbottnen. Tor hade tagit med sig kraftiga fiskedon och ett oxhuvud som bete. Han fäste oxhuvudet på kroken och släppte ner reven i vattnet.
På runstenen ser man Midgårdsormen med öppna käftar just som den tagit betet. Ormen kämpar för att rycka sig fri, och Tor trampar genom båtbottnen när han försöker dra upp reven med bytet. Han höjer sin hammare Mjölner för att med all kraft slänga den i ormens huvud. Men just som han ska kasta hammaren skär Hymer av reven så att Midgårdsormen blir fri. Tor som har ett häftigt humör blir så arg att han slår till Hymer så hårt att han faller överbord (därför är Hymer inte med på bilden). Tor tar sig sedan i land och där slutar berättelsen.

Altunastenens iscensättning av den dramatiska historien höll dock på att gå förlorad för eftervärlden. Den murades in i den gamla kyrkan, och inte mycket av ristningen syntes. När kyrkan revs i mitten av 1800-talet togs runstenen ut och placerades som sockelsten i ett av gravkoren i den nya kyrkan. Först 1918 uppmärksammade professor Otto von Friesen stenen, som togs loss och restes på kyrkogården. Då fick såväl församlingen som fornforskarna klart för sig vilken unik sten det handlade om, och vilka mästare som hade ristat den.

Publicerad i nummer: 
April 2008