Bild: 
Ove Kaneberg/Medelhavsmuseet

Döda språk

Hettitiskt hästjobb avslöjar hur vår språkfamilj spreds

En hästtränares beskrivning av en ­galoppsträcka för drygt 3 000 år sedan visar hur de indoeuropeiska språken gjorde oväntade språng.

Ibland kan historiens krumbukter göra att texter och källor berättar mycket mer än vad de var menade att göra. Så är fallet med den hettitiska texten av hästtränaren Kikkuli. Utan att vara medveten om det gav han oss ovärderlig information, inte bara om hästuppfödning kring 1400 f.Kr. utan också om hur Indiens klassiska litteraturspråk utvecklades, och om hur vår egen språkfamilj spreds.

Texten har bevarats i arkiven i Hattusa, det gamla hettiterrikets huvudstad, belägen i dagens Turkiet. Den skrevs på hettitiska, det äldsta bevarade språket i den språkfamilj som svenskan hör till, den indoeuropeiska. Hettitiska skrevs med kilskrift, liksom många språk i Främre Orienten under bronsåldern. Kilskriften uppfanns av sumererna på 3000-talet f.Kr. men spreds sedan till många andra folk. När man återupptäckte Hattusa under utgrävningar vid slutet av 1800- och början av 1900-talet, fann man en stor mängd texter på hettitiska, ett språk som vetenskapen tidigare inte hade haft tillgång till.

En av texterna handlar om något så pikant som hur man föder upp krigshästar, vilket uppenbarligen hölls i aktning under den främre­orientaliska bronsåldern. Texten är skriven av, eller säger sig i alla fall härröra från, en viss Kikkuli, ”hästtränare från landet Mitanni”, ett rike som låg i norra Mesopotamien.

Kikkuli beskriver hur man ska föda upp hästar, vad man ska ge dem för foder, hur man ska hålla dem rena och – inte minst – hur de ska tränas. Många av hans råd föregriper dagens vetenskapligt baserade uppfödningstekniker. Inte utan skäl var Mitanni-riket berömt för sina hästar och sina stridsvagnar.

Men Kikkuli (eller den som återger hans idéer) hade vissa problem. En del tekniska hästuppfödningstermer var svåra att återge på hettitiska, och därför dyker de också upp i texten i sin ”utrikiska” form. Det intressanta är hur vissa av dessa ord ser ut.

När de först tolkade Kikkulis text märkte forskarna till sin förvåning att några fackord som han använder var märkligt bekanta. När han talar om en viss galoppsträcka använder han ordet triwartanna. På andra ställen förekommer panzawartanna och sattawartanna. Vad man noterade var att dessa termer är nästan exakta återgivningar av ord på ett språk från en helt annan del av världen, nämligen sanskrit, Indiens klassiska indoeuropeiska litteraturspråk. På sanskrit skulle de heta tri-vartana, pañca-vartana och sapta-vartana, och deras betydelser är ’tre varv’, ’fem varv’ och ’sju varv’. Tri-  är etymologiskt identiskt med vårt ’tre’, pañca med vårt ’fem’ och ännu tydligare med grekiskans pente, och sapta med ’sju’ och latinets septem. Man hittade också aikawartanna (sanskrit eka-vartana, ’ett varv’) och flera andra till synes indiska ord. Kikkulis egen titel i textens överskrift verkar också höra dit. Han kallas assussanni, uppenbarligen en variant av det som på sanskrit skulle heta asva-sana, ’hästtränare’. Men varför fanns dessa indiska ord här?

Mitanni-rikets huvudsakliga befolkning talade hurritiska, ett tämligen isolerat språk utan många kända släktingar (eventuellt har det några i dagens Kaukasus). Men hurritiska är inte det enda språk som funnits där.
Här och där i olika texter från Mitanni har man funnit glosor och namn som verkar komma från en helt annan källa – ord som just verkar påminna om Indiens sanskrit. Så hette en Mitanni-kung till exempel Tusratta, nästan rakt av sanskrit dus-ratha, ’han med den förstörande stridsvagnen’. En annan konung hette Sutarna, ’den goda solen’ på fornindiska. Man har till och med funnit namn på indiska gudar som Indra och Varuna. Indiska ord var uppenbarligen ganska spridda i Mitanni, och samma fenomen finner vi alltså hos vår vän hästtränaren.

Man har utifrån dessa märkliga fakta dragit slutsatsen att det fanns ett tydligt inslag av indoeuropeisk kultur i Mitanni-riket. Man brukar tänka sig att de indoeuropeiska språken i Indien (som brukar kallas indoariska, efter talarnas självbenämning arya, ’de ädla’) fördes till den indiska subkontinenten som en del av den expansion som spred den indoeuropeiska språkfamiljen över hela Europa och stora delar av Asien. Exakt hur detta gick till är omdebatterat, men den vanligaste bilden är att indoariskan gjorde sitt intåg i Indien någon gång i början eller i mitten av det andra årtusendet f.Kr. De första bevarade språkliga minnesmärkena från denna kultur är Rg-veda, den äldsta indiska religiösa texten som troligen tillkom mellan 1500 och 1000 f.Kr. och som oavbrutet traderats av brahminer in till denna dag. Men de tidigaste skrivna bevisen på indoariska är inte veda­texterna – de skrevs inte ner förrän långt senare – utan glosorna från Mitanni.

Den vanligaste förklaringen till de indiska orden hos mitannierna är att talare av indo­ariska språk under sina förflyttingar (som skulle ta andra till Indien) hamnade i det hurritiska Mitanni, där det tydligen gjorde sig till härskare och aristokrati. Det skulle förklara att så många av hurriternas härskare har indiska namn, i viss mån dyrkar indiska gudar – och att en hurritisk hästtränare använder sig av indisk fackterminologi. De indoariska språken fann sig alltså ett hem långt bort från vad som sedan skulle bli deras kärnland. Mitanni-indiskan blev ett slags överbliven relik mitt i en mycket oindisk omgivning. Men det ”indiska” språket i Mitanni användes nog inte särskilt aktivt; till och med den till namnet så indiske kung Tusratta skrev brev på hurritiska. Deras ”kvasi-sanskrit” var vid det laget antagligen så gott som utdöd.

Det indiska språket i Mitanni visar oss att språk inte alltid bara sprids åt ett enda håll utan kan göra oväntade avstickare. Och trots namnen på stora kungar som ”Han med den förstörande stridsvagnen” och ”Den goda solen” är det faktiskt hos en professionell hästuppfödare som detta språk har bevarats tydligast åt oss. Kikkulis föreskrifter visar oss inte bara hur man ska få framgång på galoppbanan – han berättar också ett stycke språk­historia.

Och han har fått ännu ett märkligt eftermäle. I dagens Sverige finns det ett litet bokförlag som heter Kikkuli. De ger bland annat ut – just det – hästböcker. Om han bara hade vetat.

Publicerad i nummer: 
December 2007