Så skiljer du skiljetecknen åt

I år är det femhundra år sedan semikolonets skapare, tryckaren Aldus Manutius, dog. Så det är onekligen på tiden att vi enas om hur tecknet ska användas. För med semikolon, och dess släkting kolon, har skribenter haft problem så länge vi har haft skrivregler på svenska.

Såväl semikolon som kolon förekommer i den allra första svenska skrivhandledningen. Året var 1651. Det är alltså drygt 360 år sedan! Och ännu är det ingen ordning på reglerna. Finns det över huvud taget några regler?

Jo, regler finns, men de har inte alltid blivit glasklart dokumenterade i de handledningar och regelsamlingar som getts ut under århundradenas lopp. En bidragande orsak till otydligheten är att de båda tecknen inledningsvis hade likartade uppgifter i textbygget. Långa meningar, och då talar vi verkligen om långa, skulle – för läsbarhetens skull – delas in i kortare enheter. I första hand skulle indelningen ske med hjälp av kolon, och sedan, sekundärt, med hjälp av semikolon.

Det är klart att detta kunde bli rörigt. Redan vid 1600-talets slut hette det om de båda tecknen att ”de af många sammanblandas, och ofta för hvar andra brukas”. Och ett århundrade senare klagar en handboksförfattare över att tecknen används ”ymsom om hvart annat”. Men så småningom blev reglerna klarare. Först för kolon.

Redan vid 1600-talets slut anger handböckerna att kolon skulle användas för att markera anföring. Kolon skulle alltså sättas ut innan man återgav vad någon hade sagt eller skrivit. Därefter, under tidigt 1800-tal, tillkom reglerna om kolon före förklaring och exempel. Och mot seklets slut nämns i handböckerna också att kolon ska sättas ut före uppräkning.

Regeln om kolon före anföring, och så småningom citat, är grundmurad i dagens skriftspråk. Ingen tvekan här. Men när kolon avskiljer information av annat slag kan tveksamhet uppstå. Det är då problemet med valet mellan kolon och semikolon kan bli akut.

Ett handfast knep om man vill kolla att kolon är rätt val är att testa om tecknet är utbytbart mot ett visst ord. Kolon före uppräkning, förklaring, specificering och sammanfattning brukar motsvara nämligen eller det vill säga. Kolon före fristående exempel kan översättas med så (här).

Jag exemplifierar: Nu står de där, de första vårblommorna: snödroppar, vintergäck och krokus.

Kolonet efter exemplifierar betyder ’så här’ (ett fristående exempel följer); kolonet före snödroppar kan utläsas som ’nämligen’ (tecknet föregår en uppräkning).

För semikolon tog det lite längre tid att hitta sin plats.

Alla verkar ha varit överens om att semikolons uppgift är att signalera just uppdelning av en längre, konstfullt uppbyggd mening, en så kallad period, när kolon redan utnyttjats. Men från den samstämmigheten till en tydlig och stabil regel har vägen varit lång.

1700-talets handboksförfattare kunde tycka att skillnaden mellan kolon och semikolon var ”så grannlaga” att valet mellan dem oftast handlade om ”godtycke”. Andra ansåg att semikolon skulle användas som avskiljande tecken endast före konjunktion, det vill säga ord som men, ty, emedan.

Men, 1836 hände något. Då slog Svenska Akademiens språklära fast att semikolons uppgift var att ”åtskilja sådana större delar av en period, som hvar för sig äro sjelfständiga satser [min kursivering], och således icke hava någon grammatikalisk förbindelse medelst konjunktion”.

Denna koncisa regel förtydligades så småningom med att de självständiga satserna skulle vara i ett ”visst” eller ”nära” sammanhang. Och här står vi i princip fortfarande. Just så ska semikolon användas, även om vi förstås inte talar om perioder längre …

Med dagens språkbruk är semikolons uppgift att ersätta punkt som gränsmarkör mellan huvudsatser/meningar och samtidigt markera samband; där punkten hugger av binder semikolon ihop och ger texten flyt.

Det finns ett handfast knep för kontroll även av semikolon. Om tecknet kan bytas ut mot en konjunktion är det grönt ljus. Semikolon signalerar att det som följer efter tecknet hör ihop med det redan sagda. Antingen som ett tillägg (då ersätter det och), en motsats (men/utan), en förklaring (för) eller en slutsats (så/alltså).

Kolon och semikolon har alltså en sak gemensamt. De följer en skriftens ekonomiprincip: tecken i stället för ord. Men det är också enda likheten mellan dem i modernt skriftspråk. Reglerna för de både skiljetecknen behöver stramas upp; vi måste helt enkelt bli bättre på att förstå vad de signalerar.

Semikolon knyter an bakåt, samtidigt som det säger till läsaren: ”Lugn! Sluta inte läsa; se sambandet.”

Kolon däremot pekar tydligt framåt. Det säger: ”Läs vidare! Här följer kompletterande information.”

Båda har således sina specifika funktioner; båda behövs.

Siv Strömquist är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet och författare till böcker om skrivande och språkriktighet, senast Vart är vart på väg? (2011) och Skiljeteckensboken (2013).