När chefen ändå stannar hemma

Vid det första skrivkurstillfället frågar jag deltagarna: ”Vilka är era läsare?” Tjugo händer i luften. Det tar inte lång tid att fylla tavlan med tänkbara mottagare. De skriver för riksdagsledamöter, journalister, myndigheter, personer med annat modersmål, jurister. Ofta får vi också med ”den intresserade allmänheten”.

Så diskuterar vi hur svårt det är att skriva för många målgrupper och vilka strategier man kan använda för att lyckas: skriva tydliga läsanvisningar, förklara viktiga termer och ibland överväga att skriva två texter i stället för en.

I bästa fall enas vi om att det är smart att skriva så att mottagaren med minst förkunskaper kan förstå texten. Den egna prestigen lämnar vi därhän. Vi sätter ju läsaren i centrum. Första kursdagen är slut, och alla är nöjda och glada.

Tredje och sista kurstillfället. Vi har övat på mottagaranpassning, perspektivbyte, textbindning och andra roligheter som hör till när man går på skrivkurs. Nu är det dags att gå igenom slutläxan: att skriva om en av arbetsplatsens mallar från grunden. Men, oj, vad lite de har ändrat. Texten är bara putsad i kanterna, inte alls omskriven från grunden som jag hade hoppats på. Var är de informativa rubrikerna, kärnmeningarna som inleder varje stycke, läsanvisningarna?

Det är då det kryper fram: ”Jag försökte, men jag får inte skriva så. Det skulle chefen aldrig godkänna.”

Vad ska jag svara jag på det? Jag konstaterar att kursens första fråga aldrig riktigt besvarades. Vi glömde att prata om den viktigaste läsaren för de flesta som skriver på jobbet. Vi borde ha diskuterat om det är rimligt att skriva för chefen, som kanske inte alls är representativ för resten av mottagarna, om chefen inte själv tar sig tid att gå på skrivkurs.

Självklart kan det vara både nödvändigt och nyttigt att bolla det man skriver med chefen, precis som man alltid bör bolla sina texter. Ju fler kockar, desto bättre soppa. Men den arbetsplats som låter personalen gå på skrivkurs, utan att visa att det här är något som även ledningen tycker är viktigt, kommer aldrig längre än till personlig utveckling för ett antal medarbetare.

För att både texterna och skribenterna ska bli bättre räcker det sällan med färdighetsträning. Ofta krävs både förändrade attityder och bättre processer – och det är frågor som kräver en engagerad led­ning. Och chefer som vill gå på kurs.