Håll koll på avstånden i texten

I dagarna är det nio år sedan Usain Bolt sprang 100 meter på världsrekordtiden 9,58. Loppet var i det närmaste perfekt. Efter en stark start höll Usain Bolt farten ända in på sträckans allra sista metrar.

Under dessa nio år har den jamaicanska sprinterns rekord aldrig varit riktigt hotat av någon konkurrent. Att ens vara i närheten av samma tider som Usain Bolt tillhör inte vanligheterna.

Vanlig inom idrotten är däremot pluralformen metrar. Nyligen avslutades friidrotts-EM i Berlin. Den som följde sändningarna i radio eller tv kunde höra att det talades mycket om metrar. Men det finns fler pluralformer som förekommer särskilt ofta när det rör sig om sport. Både kommentatorer och idrottare talar till exempel gärna om hur minutrar och sekundrar kan vara skillnaden mellan framgång och fiasko.

Av dessa pluralformer är dock metrar den enda som finns i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Där har substantivet meter två pluralvarianter: meter och metrar, där meter är den vanligaste: hon hoppade sju meter; han är nästan två meter lång. Men metrar kan användas när det betonas att det rör sig om en del av en sträcka:

Usain Bolt segrade på 100 meter genom att passera ärkerivalen på de sista metrarna.

Sammanhanget avgör när det är lämpligt att använda metrar. När det gäller ett maratonlopp går det till exempel att tala om de sista 100 metrarna, eftersom distansen är så lång att 100 meter bara utgör en liten del av den totala sträckan:

Maratonloppet fick en snöplig avslutning när storfavoriten snubblade på de sista 100 metrarna och hela tätklungan kunde springa förbi.

Men det anses däremot inte vara korrekt att använda denna pluralform om hela sträckan, som i Usain Bolt springer 100 metrar snabbast i världen.

Pluralformen metrar är inte pinfärsk i svenskan. I Anders Fredrik Dalins Ordbok öfver svenska språket från 1850 definieras meter som ’enheten för det nya franska längdmåttet, något öfver 3 ⅓ sv. fot’. Där finns pluralformen metrer. I 1923 års upplaga av SAOL anges för första gången både metrar och meter som pluralformer. Men där påpekas att metrar bara används när det gäller meter i betydelsen ’versmått’. Först i 1950 års utgåva nämns pluralformen metrar för längdmåttet meter. Formen metrar följer samma böjningsnorm som åker och åkrar. Därför betraktas den som korrekt.

Sannolikt är det just denna pluralform som har spridit sig till andra ord som betecknar längd och tid, som ju ofta förekommer i idrottsliga sammanhang – till exempel minutrar. Men den formen, som främst förekommer i ledigt talspråk, finns inte i ordböckerna. Skälet är att den bryter mot etablerade böjningsmönster i svenskan. Grundformen är minut. I plural följer minut samma regel som exempelvis salut och debut och får -er på slutet. På samma sätt nämns också ibland hur något kan hänga på sekundrar. Inte heller det är en pluralform som finns i ordböckerna. Sekundrar hörs nästan bara i vardagligt talspråk. Varken sekundrar eller minutrar bör användas i vårdat skriftspråk.

Pluralformen metrar har sannolikt påverkat flera sammansättningar där meter är slutledet, som millimeter, centimeter och decimeter. I plural går det också här att tala om millimetrar, centimetrar och decimetrar. Och dessa former används även de ofta för att betona att det rör sig om en del av en sträcka:

I längdhoppets sista omgång hoppade Johan de nödvändiga extra millimetrarna för att vinna tävlingen.

Växlingen i stafetten blev dramatisk. Först i växlingszonens avslutande centimetrar lyckades Kim lämna över stafettpinnen till Sam.

Löparna följdes åt hela maratonloppet. Det var först på upploppets sista decimetrar som Ulrika kunde spurta förbi Åsa.

Inom idrottens värld kan skillnaden mellan framgång och fiasko avgöras under de sista metrarna i ett maratonlopp. Valet mellan meter och metrar får kanske inte lika drastiska konsekvenser ur ett språkvårdsperspektiv. Men det kan vara skillnaden mellan hur mottagaren ser på stilnivån i det du säger eller skriver.