Verbböjning lever kvar i dialekter
Jag talar morpekanska, det vill säga dialekt från Morup, och böjer då mina verb efter grammatisk person. Vi äter heter till exempel vi äden. Jag har noterat att folk från Läjet, det vill säga Träslövsläge, böjer på ett annat sätt, nämligen vi ädom. Hur hänger det här ihop?
Hans
Verbböjningen i Halland ger oss ett utmärkt exempel på hur dialekterna dels kan konservera språkliga drag som de skandinaviska standardspråken förlorat, dels uppvisa spännande särutveckling på lokal nivå.
De verbformer du nämner innehåller visserligen spår av Köpenhamn: det d som förekommer mellan vokaler, snarare än t, är en förändring som spridit sig från Själland. Men böjningsändelserna -en och -om, som båda kongruerar, överensstämmer, med subjektet vi, pekar varken mot Stockholm eller mot Köpenhamn. Kring huvudstäderna förlorade man personböjningen på verb redan under medeltiden. Men i delar av det som numera är sydvästra Sverige lever böjningen kvar i olika grad in i vår tid. Och här följer den inte alls de gamla nationsgränserna.
I stället tycks det vara så att den mest ursprungliga personböjningen (med -om för första person plural) lever kvar allra längst i bygderna kring Viskan och strax söder om dess utlopp i havet. Till detta ”viskadalska” dialektområde hör både delar av sydvästra Västergötland (”Sverige”) och delar av norra Halland (”Danmark”), inklusive Träslöv – som kan betraktas som det viskadalska områdets sydligaste utpost.
Förmodligen har den sammanhållande kraften i detta område varit staden Varberg. I stort sett sammanfaller nämligen området med stadens uppland – bönder i västgötska Horred sålde helt enkelt sitt smör i Varberg även före 1645, då området blev svenskt.
Dialekten i dina trakter, som bara ligger aningen söder om Träslöv, har emellertid förlorat -m-ändelsen för första person plural och i stället generaliserat den ursprungliga -n-ändelsen för andra person plural till både första och andra person.
Den utvecklingen är rätt sen. August Bondesons Halländska sagor från 1880 innehåller ännu om-böjning på träslövskt sätt i dialekter söder om Falkenberg.
Intressant nog har den förenklande generaliseringen genomförts på samma sätt både norr och söder om det viskadalska kärnområdet: -en för första person plural finns således belagt i såväl dina trakter och in en bit i västra Småland som norr om Bua (Frillesås) och längre in i Västergötland.
Erik Magnusson Petzell, Institutet för språk och folkminnen
