Så blev pojkane till pojkarne i talspråk

Fråga:

Jag undrar om stavningen i äldre texter återspeglar uttalet. Ett exempel är pluraländelsen -arne som i pojkarne, hästarne och så vidare. Var det verkligen någon som pratade så? Borde inte åtminstone något ord med det uttalet då ha överlevt till i dag på samma vis som exempelvis uttalet för pluralvarianterna -or och -er överlevt trots att man bara rekommenderat den ena stavningen?

Carl

Svar:

Intressant fråga! Ja, ändelsen -arne för bestämd form plural verkar ha funnits i svenskt talspråk, åtminstone i vissa regioner och för vissa substantiv. Rättare sagt, uttalet tycks snarare ha varit -ane: pojkane, hästane, fiskane och så vidare, men det avslutande e:et finns där.
I Samuel Columbus språkvårdshandbok En swensk ordeskötsel, som gavs ut första gången på 1680-talet, förtydligas exempelvis: ”skrijf: Hästarne, drängiarne, säg: drängiane, Hästane”.
Språkvetaren Elias Wessén skrev om den här böjningsformen i sin språkhistoria från 1941, och antog då att r:et hade förts in i ändelsen först i skriftspråket, eftersom man kopplade ihop r med plural i obestämd form (fiskar). Man sa alltså fiskane men började successivt skriva fiskarne för att det ansågs mer korrekt. Så småningom påverkade det talet, så att r:et också kunde höras.
Wessén skriver vidare att man på hans tid fortfarande hör både -ne och -na i talspråk, även om -na är vanligast: ”-ne förekommer bland annat i mellersta och västra Uppland, Dalarne (!), Gästrikland och torde finnas i en del stadsmål.” Övergången till att -na helt dominerar, som det ju gör i dag, bör alltså ha skett under andra halvan av 1900-talet.
Länge fanns det en variation av ändelser för bestämd form plural i skriftspråket, särskilt mellan -a(r)ne och -a(r)na. Flera försök har gjorts att systematisera den här ändelsevariationen, till exempel att reservera -ne för nominativ och -na för ackusativ, eller att reservera -ne för substantiv med plural på -ar (hästarne) och använda -na för andra pluralformer (gatorna, fäderna). Ytterligare en rekommendation som funnits är att endast använda -ne för maskulina substantiv med plural på -ar, medan man skulle använda -na för alla andra, inklusive feminina substantiv med plural på -ar; då skulle man alltså skriva strängar–strängarne men ängar–ängarna. Som språkvårdare kan jag inte annat än sucka av lättnad över att dessa regler har skrotats.