Många olika ord för målgrupper

I svenskan finns inte i dag någon självskriven övergripande benämning för myndigheter att använda om sina målgrupper (som till exempel danskans borger), utan både medborgare och invånare används i den mer generella betydelsen ’person i ett visst område’, och ofta om vartannat. Därför är det svårt att ge en tydlig rekommendation i frågan.

Det finns i grunden en skillnad mellan begreppen bakom benämningarna, där medborgare har att göra med medborgarskap, medan invånare har att göra med var man är stadigvarande bosatt. Ingen av benämningarna är därför entydiga för den mer övergripande betydelsen som många myndigheter är i behov av, där vare sig medborgarskap eller hemvist är relevant.

Flera myndigheter hanterar den här problematiken i sin externa kommunikation genom att använda medborgare när medborgarskap är en relevant aspekt, och för andra sammanhang välja benämningar som är mer kopplade till den typ av kontakt som personer har med myndigheten. Då passar invånare bra för personer inom ett visst område, exempelvis invånare i Tranås kommun. Andra exempel är användare (av en viss tjänst), passökande, arbetssökande, du som ansöker om föräldrapenning, privatperson.

När det gäller kund rekommenderar Språkrådet att benämningen bara används för den som myndigheten har en kundrelation till i traditionell bemärkelse, det vill säga där en person köper en tjänst eller en vara. Det kan exempelvis röra sig om att köpa en publikation från myndigheten eller att vara kund i det kommunala elbolaget.

Ibland kan en myndighet behöva en intern benämning för alla målgrupper, kanske av statistiska skäl, och då är det viktigt att tydliggöra vad man avser med benämningen, och beskriva eventuella skillnader mellan närliggande begrepp för att undvika missförstånd.

Karin Webjörn, Språkrådet