Lullig är som ett sömnigt barn
Det finns ju olika varianter av lull och byssan lull (i betydelsen sömnig, ta en lur eller söva) och att man kan vara lullig (onykter). Men i vardagstal kan man höra folk säga lull-lull i bemärkelsen glitter, extrautrustning, grannlåt, bjäfs, krusidull och så vidare.
Var kan man hitta historien bakom det uttrycket?
Jane
Det handlar om två olika lull, intressant nog (som dock torde vara besläktade med varandra; det är svårt att veta exakt vad som har uppstått ur vad). Lull som i byssan lull är samma ord som i engelskans lullaby, och ordet finns också i de andra nordiska språken. Att lulla är att med entonig röst vyssja ett barn till sömns. Att bli lullig, alltså lite onykter, är troligen ursprungligen samma ord, och man kan ju tänka sig hur det blivit så. Ett sömnigt barn är väl ofta ungefär lika rationellt som en berusad vuxen).
Det finns också ett äldre uttryck stå lull, som betyder ungefär stå ostadigt på småbarns vis: ”Hon är tio månader och kan redan stå lull.” Av det kan man ju lätt tänka sig att det blivit lulla omkring och dylikt.
Lull-lull eller lullull, däremot, i betydelsen ’glitter’, är ursprungligen en interjektion: ett uttryck ”för förtjusning vid åsynen av något som lyser i ögonen eller av något vackert”, som det står i Svenska Akademiens ordbok, med ett exempel från Bellman: ”Ach! Ach! tocken stjerna, lull!”
Anna Antonsson, Språkrådet
