Lell är talspråklig form av likväl
Jag kommer från Alfta i Hälsingland. Under min uppväxt förundrades jag ibland över att många boende i grannkommunen Ovanåker/Edsbyn använde ett ord som vi aldrig använde i Alfta: läll. Det användes som något slags förstärkning i en mening som till exempel Men nu läll! med stark betoning på ordet nu. Det verkade uttrycka förvåning eller bestörtning. Vad är detta för ord?
Gudrun
Lell/läll är en talspråklig form av ordet likväl. Det var tidigare mer allmänt förekommande, även i skrift, men har med tiden kommit att dröja kvar bara i vissa dialekter. I Svenska Akademiens ordbok, SAOB, står följande anmärkning om ordet lell: ”Ordet användes numera blott någon gång vid återgivandet av dialektfärgat talspråk. Förr användes det även i utpräglat skriftspråk.” Notera att publiceringsår för det här bandet av SAOB är 1939, och att ordet sedan dess tappat ännu mer mark.
I SAOB kan vi också läsa att lell kunnat användas just på det sätt som du beskriver, när du säger att betoningen låg på det föregående ordet: ”särkilt med avbleknad betoning i efterställd, svagtonig ställning, för att starkare markera det föregående ordet.” Ett exempel på detta är Jo sågstu, Pelle fick gå in han läll.
Lovisa Alvtörn, Institutet för språk och folkminnen
