Ett inte gör inte att ironin upphör

Enligt Svensk ordbok definieras ironi som ’skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån’. I Nationalencyklopedin, NE, kan man läsa följande om ironi: ’term för yttrande eller framställning där upphovsmannen säger motsatsen till vad han verkligen menar men med avsikten att åhörare eller läsare ska inse detta’.

Det är enligt min tolkning av detta inte givet att man kan lägga in ett inte i en ironisk utsaga och ironin skulle upphöra. Snarare är det i många fall mycket i kommunikationssituationen, i mediet, formatet, genren och, ja, hela texten och sammanhanget som avgör om en mening eller ett tankeinnehåll ska uppfattas som ironi. Mot slutet i NE:s lilla artikel står det nämligen också att ironi kan användas för ”den divergens som kan uppstå mellan å ena sidan berättarens och/eller romanpersonernas synvinkel och å den andra författarens egen sådan den kan utläsas ur verkets helhet”.

Min tanke är att ironi, när den är skickligt utförd, är så språkligt subtil att endast ”den som ska förstå, förstår”, om du förstår vad jag menar.

Johanna Ledin, Språkrådet