Betydelsen gör att vissa väljer plural

I svenskt skriftspråk anpassade man fram till mitten av 1900-talet verbets form efter subjektets numerus (antal). Verbet vara hade singularformen är, som i jag är, och pluralformen äro, som i vi äro. Detta kallas subjekt-verb-kongruens.

Under den här verbanpassningens sista tid i skriftspråket, var det knappt någon svenskspråkig som böjde verb i plural i talspråket. Men just det gör modersmålstalare av engelska när de pluralböjer verbet efter Tottenham.

De flesta svenska dialekter förlorade subjekt-verb-kongruensen redan under 1600-talet. De som ännu hade sådant kvar (folk från övre Dalarna, folk från sydväst) i sitt spontana språk under 1900-talet, kopplade inte nödvändigtvis ihop sina intuitioner om hemdialektens verb med standardspråkets regelverk.

För en person född kring 1850 från sydvästra Västergötland böjdes till exempel verbet vara i så här i presens: ja ä, du äst, han/hu/de ä, vi äm, I än, da ä. Här finns det kvar personböjning, som m-ändelse för första person plural, som saknas i det samtida skriftspråket.

Och skriftspråkets är/äro delar upp böjningen på ett helt annat sätt än vad man gör i det västgötska systemet, där ä används både med vissa plurala och med vissa singulara subjekt.

Ska man peka ut någon nutida svensk konstruktion som påminner om de engelska kollektivsubjekten med pluralböjt verb ligger pluralböjda predikativ nära till hands, som i Sverige är förmodligen kvalificerade till VM, i stället för Sverige är förmodligen kvalificerat till VM.

Både den svenska och den engelska konstruktionen går tillbaka på språkbrukarens spontana känsla för att ett singulart subjekt ändå kan kongruera i plural med verbet på betydelsemässiga grunder.

Erik Magnusson Petzell, Institutet för språk och folkminnen