Zooma in Norrland på dialektkartan

För lite drygt två år sedan började jag tala norrländska. Ändå är jag född i Skellefteå och har bott i Umeå i över 20 år. Vad som hände för lite drygt två år sedan var att jag flyttade därifrån. Från att ha haft ett sätt att prata som utan problem smälte in i tal­omgivningen – så regionalt att den inbitna kännaren kunde lyssna sig till vilken stadsdel jag kom ifrån – började jag i Stockholm identifieras som ”norrlänning”. 

Är stockholmaren arrogant som inte kan identifiera min Ersbodadialekt? Givetvis inte. Det finns drag i Umebons sätt att tala som skiljer sig från hur stockholmare talar, men som återfinns i flera andra dialekter norr om Stockholm. Norr om Stockholm finns Norrland. Det som hör till Norrland kallas norrländskt. Men ett ska man veta: norrländska är ingen dialekt.

Av sveriges tre landsdelar är det framför allt Norrland som tillskrivs en enhetlig kulturell och språklig identitet. När hörde du senast någon som sade något på bred svealändska? Antagligen är det inte länge­sedan. Det är mycket möjligt att den senaste nyhetssändningen du såg på tv framfördes på gemytlig, sjungande svealändska. Hallåan som presenterade nyhetsprogrammet kanske i sin tur talade klingande, kanske rent av grov, götaländska. Men det var nog inte så du skulle kalla det.

Så varför norrländska men inte svealändska och götaländska?

Låt oss tänka oss olika sätt att tala som fält på en karta, där fälten markerar sam­hörighet mellan särskilda typer av ord, ljud och grammatik. I ett globalt perspektiv kan vi märka ut ett germanskt fält på kartan. Den kategoriseringen kan kanske räcka om jag jämför mitt sätt att tala med en indonesiers. För det hela beror ju på vad vi jämför med, vilken upplösning som är relevant på dialektkartan.

På motsvarande sätt kan vi vilja skilja ut de nordiska språken i relation till övriga germanska språk, svenskan i relation till de övriga nordiska språken och – visst – de norrländska målen i relation till de andra sätten att tala svenska.

För om vi zoomar in på kartan ser vi att norrländskan inte är en dialekt, utan flera: dialekterna i Norrland. Hur många dessa dialekter är blir svårare att fastslå, men det finns åtminstone definitivt skäl att skilja Pitebons sätt att tala från östersundarens. 

Det här med att samla norrländska dialekter under en benämning är dock inte särskilt problematiskt, så länge vi jämför norrländska med sydsvenska. De är båda benämningar för grupper av regionala varianter av svenskan, och det finns tillfällen då det är en lämplig upplösning på dialektkartan. 

Mer tvivelaktigt är det att tala om norrländska i samma andetag som Ekensnack, göteborgska eller till och med skånska. Norrländska bör jämföras med andra dialektområden av motsvarande storlek, åtminstone i sammanhang där man gör anspråk på att behandla alla lika. 

Det är klart att det kan finnas ett intresse för att jämföra indonesiska med den germanska språkgruppen, eller att positionera gotländskan gent­emot de norrländska dialekterna, men det är synd när det etableras en generell vana att smeta ut norrländskan till en språklig enhet. Det vittnar om ett generellt utifrånperspektiv: Norrland och norrländskan beskrivs med hjälp av sin relation till andra områden och dialekter. Och det är klart, i Stockholm kan ju en inflyttad Umebo definieras utifrån att han eller hon inte är stock­holmare. Men ett sådant perspektiv bör inte få en neutral status i landet som helhet. 

För övrigt kan det vara upplysande att titta på de beskrivningar som norrländska, och en hel del andra dialektbenämningar, figurerar tillsammans med. Till de vanligare hör bred, klingande och grov. Studerar man dessa signalement lite närmare kan man ana intressanta underliggande uppfattningar. 

En dialekts bredhet har att göra med hur mycket den skiljer sig från det som upp­fattas som rikssvenska (ett sätt att tala som liknar en lite välkammad mälardalska, som hörs i tv, radio och andra nationella officiella sammanhang). Dialekter är alltså breda i förhållande till en enda svensk norm; ju längre ifrån normen desto bredare. 

På samma sätt är det med dialektens grovhet. Det grova skiljer sig definitivt från normen, men här finns också en negativ värdering. Det grova är skrovligt och rustikt, och saknar finare detaljer. Den som talar grovt kanske anses släppa ur sig sitt tal med alltför lite omständlighet och finputsning. 

Trevligare låter det då att beskriva dialekten som klingande. Den klingande dialekten låter harmoniskt och välljudande. Förutom dialekter kan ju såväl festliga glas som skratt klinga.