Vinnaren

Augustpriset 2009 gick mycket välförtjänt till De fattiga i ?ód?, Steve Sem-Sandbergs stundom nästan outhärdliga roman om förintelse, livsvilja och medlöperi.

Det finns ingen en särskild Augustvinnarsvenska. Sem-Sandbergs språk är inte Carl-Henning Wijkmarks eller Susanna Alakoskis. Men man kan ändå vilja veta hur en allmänt hyllad ny roman är gjord, språkligt och berättartekniskt.

De fattiga i ?ód? kan tyckas enkelt komponerad. Den följer ett händelseförlopp från april 1940 till januari 1945, och den är konsekvent skriven i tredje person. Men enkelheten är skenbar. Kronologin bryts flera gånger; de avgörande septemberdagarna 1942 återberättas på olika ställen i boken, från olika håll. Och boken saknar tydlig huvudperson. Möjligen kunde det vara "ordföranden" Chaim Rumkowski, tyskarnas redskap. Men det är lika väl gettots alla 200 000 judar.

Berättarperspektivet ligger än hos Adam Rzepin, än hos Véra Schulzovás, än hos Rosa Smolenska och så vidare. I dessa berättelser är språket ganska traditionellt, med stort utrymme för sinnesintryck och adjektivrika beskrivningar: "Allt omkring henne var fuktigt och poröst. Ljuset från glödlampan som Aleks skruvat fast i sockeln under taket lyste med ett svullet sken. Hon hörde Aleks komma med mat, hon hörde det bullriga skramlet från den gamla mjölkkannan."

Infogade i berättelserna finns helt andra texter. Ibland citeras den krönika som skrevs dagligen i gettoadministrationen, ett autentiskt dokument. Den håller åtminstone ytligt sett en neutral sakprosaton med detaljerade uppgifter om tid, plats och namn: "I dag, klockan 10 på förmiddagen i det förutvarande preventoriet på ?agiewnickgatan 55, firade Ordföranden bar mitzwa för sin adopterade son Stanislaw Stein."

En tredje texttyp är långa dialoger återgivna som i ett dramamanuskript, en fjärde utdrag ur tal av tyska och judiska myndighetspersoner, en femte utdrag ur myndigheternas brev och kungörelser, en sjätte böner, sånger eller små sagor. Dessa textdelar är ofta tryckta i kursiv eller med mindre stil. Det lyfter fram dem ur den löpande texten.

Också språken blandas. På så gott som varje sida finns ord, fraser och sånger på jiddisch, tyska, polska och någon gång hebreiska. Sem-Sandberg översätter ibland i en not, ibland i den löpande texten eller också får läsaren räkna ut betydelsen själv. "Aleks Gliksmans far var inte bara klaingertner, som sonen blygsamt framhållit, utan högste ansvarige jurist på gettots Landvirtshafopteil, den avdelning i palatset som fördelade all mark i gettot."

Dessa växlingar i perspektiv, stillägen och språk skapar ett slags osäkerhet. Man förstår inte riktigt allt. Osäkerheten understryks av att Sem-Sandberg gärna uttrycker vad språkvetare kallar modalitet: ord och fraser som markerar graden av (o)säkerhet. Kanske och som om är favoritord. Det står inte "det hade snöat under natten" utan "det måste ha snöat under natten". Effekten blir dubbel av alla i själva verket; enligt en version; det visade sig; efteråt skulle det antydas; men helt klart är. Dels tycker sig läsaren komma bokens personer närmare in på livet, dels blir man osäker om vad som egentligen händer. Ofta ställs två tolkningar uttryckligen mot varandra: "I krönikan stod det dött för egen hand. Men i gettot sade man bara att han eller hon gått till tråden." Det här sättet att skriva avtar i bokens andra hälft. När händelseförloppet skruvas åt mot den totala utplåningen minskar ovissheten.

Med liknande resultat utnyttjas tempusbyten, från dåtid till nutid, eller tvärtom. Ett exempel, lätt förkortat: "Medan alla på Miarkigatan satt [inte sitter] kvar i möblerna de burit ut hade Staszek klättrat upp i körsbärsträdet inuti vars jättelika krona herr Tausengeld hade gömt undan prinsessan Helenas pengar. Nu insisterar [inte insisterade] fru Helena på att pengarna skall tas ned igen."

Vanligtvis innebär en övergång till presens en ökad närhet till det som berättas, men Sem-Sandbergs tempusväxlingar är inte alltid motiverade av sådana förändringar i innehållet. Som läsare ställs man inför lätt gåtfulla distansförskjutningar.

Den modernistiska romanen har dominerat svensk litteratur sedan 1930-talet. Det brukar sägas att den utmärks av glidande berättarperspektiv, av att allt inte sägs ut utan måste underförstås, av att skilda textblock monteras intill varandra.

Steve Sem-Sandberg behärskar alltså det modernistiska romanspråket till fullo. Därtill är De fattiga i ?ód? gripande och spännande, ämnet är centralt i samtidshistorien och romanens grundfrågor av avgörande existentiellt slag. Inte konstigt att det blev Augustpris.