Vill vi verkligen ha fler språk?

I en katalog över världens språk som de amerikanska lingvisterna Charles och Florence Voegelin gav ut på 1970-talet, Classification and index of the world’s languages, letar man förgäves efter svenska – däremot hittar man ett språk som kallas Continental Scandinavian. Förklaringen är att paret Voegelin strikt tillämpade principen om ömsesidig begriplighet när de klassificerade språk, och eftersom danskar, norrmän och svenskar ansågs begripa varandra så ansågs de tala ett och samma språk.

Nu vet vi att det ibland är lite si och så med den ömsesidiga begripligheten i Skandinavien. En förklaring till att det kan gå lite knackigt är att det danska uttalet har förändrats rätt kraftigt under de senaste generationerna, och danskan kan därför sägas ha avlägsnat sig från systerspråken. Det här är väl en utveckling som de flesta tycker är beklaglig; det blir svårare för skandinaver att kommunicera med varandra utan att tillgripa engelska.

Men om vi nu tänker efter – borde vi inte egentligen hälsa den här utvecklingen med glädje? Med paret Voegelins sätt att resonera innebär detta ju i slutändan att antalet språk i Skandinavien – och därmed också i världen – ökar, vilket är en motvikt till att så många språk i världen dör ut. Och även om vi inte erkänner kriteriet på begriplighet som utslagsgivande, så är det svårt att förneka att det danska uttalets fjärmande från den skandinaviska halvöns betyder att den språkliga mångfalden ökar – vilket ju borde vara positivt eftersom det är officiell politik både i EU och Unesco att främja språklig mångfald. Fast det kanske inte var riktigt så man menade?

Mångfald är i dag ett positivt laddat ord, inte bara när det gäller språk. Det är lätt att hitta exempel på mångfald som de flesta av oss gillar. Det är trevligt att kunna välja mellan restauranger med mat från tiotals olika länder, som vi har blivit vana vid i våra större städer. Vi vill gärna kunna välja mellan olika produkter och ser inte gärna att ett enda företag blir dominerande i en bransch. Men samtidigt vill vi helst att mångfalden håller sig inom bestämda ramar – det får gärna finnas många produkter att välja mellan, men om de inte är kompatibla med varandra blir vi frustrerade och upprörda. Skrivarkabeln bör helst gå att ansluta till datorn vare sig det är en Mac eller en PC. På 1800-talet hade varje land (minst) ett eget måttsystem, och i varje svensk stad ställde man klockan efter den lokala soltiden. Denna mångfald är nu (nästan) försvunnen och sörjs förmodligen inte av någon.

Inte heller när det gäller språk är mångfald något som vi välkomnar utan vidare, framför allt inte när det blir ett hinder för kommunikationen. Att ordet billion i USA står för 109 medan det i Europa betyder 1012 är en form av språklig mångfald som inte gör någon glad. Själv brukar jag berätta om hur jag som nyinflyttad nioåring i Göteborg skickades att köpa farinsocker och överallt bara erbjöds strösocker – det var vad ordet betecknade på det lokala tungomålet; ville man ha farinsocker hette det brun bastard, en numera bortglömd beteckning.  

Men vad är det då för mångfald EU och Unesco vill främja? Om man tänker efter lite till, så ser man att det inte handlar om att ”främja” så mycket som att ”bevara” – de språk (och eventuellt också dialekter) som finns i dag. Vi vill inte att den mångfald som finns ska försvinna, men vill knappast heller att det ska tillkomma någon­ ny, möjligen kan man röra om i grytan lite grann. Mycket beror det på vilka etiketter man använder. ”Bevara den språkliga mångfalden”, låter bra. Om man i stället hade sagt ”Bevara språksplittringen”, skulle det inte ha gett samma genklang.

Vi har lite motsägande förväntningar på språk och språklig mångfald. Det är trevligt om inte alla människor talar likadant, men helst ska de ändå tala så att vi begriper vad de säger. Det är trevligt om man kan höra varifrån folk kommer, men inte om deras sätt att tala leder till negativ särbehandling. Lagom är alltid bäst …