Välvalda trick förflyttar oss mellan epokerna

"Sigrid Combüchen har skrivit en imponerande roman, stilistiskt och tekniskt formfulländad med många perspektivskiften ..."

Så heter det i motiveringen till 2010 års Augustpris till Sigrid Combüchens Spill, en roman om ett - förspillt? - kvinnoliv under 1900-talet. Hur ser denna stilistiska och tekniska formfulländning ut?

I boken växlar tre berättarröster. Författaren - en fiktiv Sigrid Combüchen - berättar i jagform om sitt romanarbete åren kring 2000 om Hedwig Carlsson Langmark. Den åldrade Hedwig skriver vid samma tid brev till författaren Combüchen. Och i tredje person skildras den unga Hedwigs, "Heddas", livsavgörande val under slutet av 1930-talet.

Det är enkelt för läsaren att kompositionsmässigt hålla isär de tre planen. Sigrid Combüchen - den riktiga författaren, inte den fiktiva - markerar sina perspektivskiften med kapitelbyte eller blankrad, och gärna en liten stjärna.

Hålls rösterna isär också språkligt?

Till en del. Hedwigs brev till Combüchen har försiktigare ordval och något stramare meningsbyggnad än övrig text. Hedwig börjar aldrig nytt stycke mitt i en mening, annars en typisk combüchensk teknik.  

Men också Hedwig kan producera satsradningar och ofullständiga meningar, vilket man nog inte väntar av en dam som tog studenten 1937: "Kortet jag frågade efter är som jag minns det. Fast som nytt då förstås." (Inte: "Kortet jag frågade efter stämmer med min minnesbild, även om jag naturligtvis kommer ihåg det som nytt.")

Efter hand blir Hedwig mer informell. Hon byter från papper till mejl och från Ni till du (men återtar Ni när hon vredgad avslutar korrespondensen). I de första breven är hennes värsta svordom det vete sjutton, längre fram åt helvete och det vete fan. Hedwig har tillbringat mycket av sitt vuxna liv utomlands som direktörsfru och strör gärna in engelska: "Du har rätt, här är stifling hot."

Jagberättaren och tredjepersonsberättaren Combüchen skriver alltså inte olikt Hedwig, men tar ut svängarna. Meningarna blir både kortare och längre. Långa meningar har inte komplicerad meningsbyggnad, utan förlängs av uppräkningar eller av att sats läggs till sats.

Combüchen växlar mellan abstrakt och konkret hela tiden. Först läser man en lång konkret mening: "Klockan fyra kom han och tittade i ögonen, på tungan, i öronen, lyssnade på hjärta och lungor, klappade i nacken och sade något om frisörer." Strax därefter kommer en lång abstrakt: "Hon var tillmötesgående i andras vånda, men inte alltid med känsla för andras känslor utan mer schablonartat, som ett skyddsnät för vem som än faller." På så sätt blir texten koncentrerad och informationsrik; den lockar inte till skumläsning.

Det är inte 1930-talssvenska i trettiotalsskildringen. Verben böjs inte i plural (de voro), småord som intet, icke, blott, ehuru, ty och emedan förekommer inte. Möjligen håller Combüchen samma stilläge som 1930-talets allra djärvaste prosamodernister, till exempel den unge Eyvind Johnson.

Men trettiotalssvenskan sätter ändå spår. Tredjepersonstilltalet är gängse, och innehållstunga ord har ofta tidsprägel. "Ledsen, Carlson måste i spat en gång till", säger regissören till Hedda när hon spelar in en C-film.

Framför allt är Sigrid Combüchen frikostig med maträtter, kläder, frisyrer och annat ur 1930-talets medelklassiga kvinnovärld. Tristessen över veckomatsedeln: "Fredag: Skinkfärs, potatismos. Lördag: Stekt makrill med grönsallat och pressad potatis." Ett gammalt toalettbord: "påfyllningsdosor av glas med graverat silverlock, för coldcream, puder, pastiller". Hedda utbildar sig på en exklusiv syateljé: "Blotta tanken på arbetsborden blev färgglad av crêpe-de-chine och chiffong och duchesse, alpacka och irländsk tweed."

I bokens nutidsplan är författaren Combüchen explicit om sin metod: "Att fånga en annan tid än sin egen är en trickjakt. [...] Helheten består inte av medelvärden, utan av detaljer. De är så många och ofta oväntade och man hittar dem lättare i veckotidningar än i dagstidningar."

Har man läst tillräckligt många gamla veckotidningar, går det alltså att skriva ett slags 1930-talssvenska utan att göra avkall på sitt moderna språk.

I hela Spill hör vi Sigrid Combüchens röst. Men med några få välvalda grepp får hon den också att låta nutid, 1930-tal eller Hedwig. Det är stilistiskt och tekniskt formfulländat.