Väcka

Jag ska vakna mammis, säger min tvååriga dotter. Det är inte svårt att räkna ut att hon menar att hon vill väcka sin mamma. I praktiken innebär det att barnet ännu inte lärt sig den språkliga skillnaden mellan vaknandet (det man själv gör) och väckandet (det man gör för att få någon annan att vakna). Vi vuxna gör däremot nästan alltid en glasklar skillnad mellan dessa - vi brinner inte höstlöven, vi bränner dem, vi sitter inte barnet på stolen, vi sätter det. Och så vidare. Allt tack vare en urgammal ordbildningsprincip, som går ända tillbaka på indoeuropeiskan.

Det här är en grupp verb som vi dagligen använder och som utgör en liten ordbildningsmässig delikatess. Om de är bildade till andra verb, som bränna till brinna, brukar de kallas för kausativa. Om de däremot är bildade från substantiv eller adjektiv brukar de för krånglighetens skull i stället kallas determinativa. Och det senare är fallet med just ordet väcka, som bildats från det adjektiv som på fornsvenska heter vakr (som alltså betyder 'vaken'), genom att man hängt på ändelsen ia. Ibland finns ändelsen kvar ännu i modern svenska, fast då som ja, som i glädja och vänja. Men oftast har i fallit bort, men lämnat kvar det karakteristiska i-omljudet som gör att a blir ä, o blir ö och u blir y. Bra exempel är fästa, 'göra så att något blir fast'; nämna, 'göra så att någon/något får ett namn; skärpa, 'göra så att en sak blir skarp'; värma (till varm); hysa (hus); skymma (skum) samt döpa som faktiskt är bildat till djup. Det sistnämnda kan förvåna - det är ju tämligen grunt i en dopfunt - men under missionstiden döptes man i regel genom att hel och hållen stiga ner i något vattendrag, alltså lite mer på djupet.

Kausativerna är nästan alltid bildade från verb som böjs oregelbundet: brinna-brann, rinna-rann, fara-for. Och det är till dåtidsformen man bildar det nya verbet. Det innebär, lite förenklat, att till brann (av brinna) förs ändelsen ia som då blir brannia, 'få ngt att brinna'. På nutida svenska heter det bränna, eftersom i:et i ändelsen först orsakat omljud (a blir ä i närheten av i) och sedan fallit bort. Att bränna hängde ihop med brinna kanske man kunde gissa, likaså fälla med falla och spräcka med spricka, men i många andra fall är sambandet med själva grundordet inte lika uppenbart. När vi dansar och för någon tänker vi knappast på att vi 'får denna att fara över dansgolvet'; när vi spränger saker tänker vi kanske inte på att vi 'får dem att springa (i luften)'. Än mindre betänker vi kanske att den som - Gud förbjude - dränker någon rent språkhistoriskt 'gör så att den dricker'.

Ibland har faktiskt det oregelbundna verbet och dess kausativa avläggare sammanfallit, vilket innebär att till exempel svälta är två olika verb: dels ett starkt intransitivt ("jag svalt" - det behövs inget tillägg efter verbet i form av ett objekt), dels ett svagt, transitivt ("han svälte henne genom att ransonera hennes mat" - det behövs ett objekt, henne, efter verbet). Likadant är det med smälta, som jag länge själv grubblade över om det var svagt eller starkt - jag tyckte smälta, smälte, smält kändes riktigt, men även smälta, smalt, smultit. Men i den kausativa betydelsen tar det direkt emot att böja det starkt: "jag smälte blyet" - inte "jag smalt blyet". Däremot känns det helt rätt för mig att säga "snön smalt i början av mars", vilket alltså har sin tydliga språkhistoriska förklaring - det är helt enkelt ett annat verb, som ska böjas starkt.

I vissa fall har själva handlingen (angiven i ordet) varit så pass svår att utföra, eller av andra skäl ovanlig, att ordet har gått förlorat. För ord som sällan kommer till användning dör ofta ut. Varför vi inte längre använder verbet gräta, 'få någon att gråta', kan ju diskuteras, men vi borde faktiskt också egentligen säga att vi fröser matvaror - inte att vi "fryser in dem".

Det fanns nämligen ett ord, frösa, 'göra så att något fryser, frysa ner något', i fornsvenskan. Nu var dock möjligheterna för sådant länge väldigt begräsande (och i högsta grad väderberoende), och när frysskåpen gjorde sin entré på 1950-talet - och därmed gav människor helt ny kapacitet att frösa såväl grönsaker som bär, glass, fiskpinnar och annat - så hade man tyvärr redan tappat kontakten med detta gamla ord. Man fick ta det icke-kausativa frysa i stället, ofta med det lilla tillägget in (frysa in något).

Dessa verb, som alltså har bildats efter urgamla mönster, är en viktig del av våra möjligheter att uttrycka oss på nutida svenska. Min dotter kommer snart att lära sig säga "väcka mamma" - hon är faktiskt på gång med såväl determinativer (värma gröten) som kausativer (sätta dockan på stolen). Men några nya sådana verb kan vi inte bilda i dag, ordbildningsprincipen har inte varit levande på många, många generationer. Vi kan bara vara tacksamma för alla de utmärkta ord våra förfäder skapat åt oss, och fortsätta att föra dem vidare - en levande kontakt med dem, som går flera tusen år tillbaka.