Utsiktslöst prata med istida förfäder

I våras kunde man läsa i gamla och nya medier att en grupp forskare hade identifierat ett antal ord i nu talade språk som skulle ha varit begripliga för jägare och samlare som levde vid istidens slut för 15 000 år sedan. Bland de här orden fanns ’mor’, ’inte’, ’aska’, ’jag’ och ’du’, som alla sades gå att rekonstruera i det språk som tänktes vara det gemensamma moderspråket för sju språkfamiljer i Europa och Asien, däribland vår egen indoeuropeiska familj och de uraliska språken (som finska och samiska) men också till exempel eskimåiska och kaukasiska språk.

Artikeln som det här byggde på hade titeln Ultraconserved words point to deep language ancestry across Eurasia och publicerades i PNAS, den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift. Den är skriven av fyra forskare med den brittiske evolutionsforskaren Mark Pagel som första namn. Nu står det faktiskt ingenting i artikeln om att moderna människor skulle kunna konversera med istida förfäder, däremot att man har identifierat 23 ord i moderna språk som kan ledas tillbaka till ett språk som ska ha talats för 15 000 år sedan. Och det är inte riktigt samma sak.

Det svenska ordet hundra, det franska cent och det ryska sto antas alla gå tillbaka till ett urindoeuropeiskt ord som bör ha uttalats ungefär /kmtom/. Ordet har alltså bevarats, men till sitt uttal så kraftigt förändrats att det skulle ha varit helt obegripligt för en talare av urindoeuropeiska. Ord kan också ändra sin betydelse över tiden. Det svenska verbet le betydde för inte så hemskt länge sedan ’skratta’, som det gör på danska och norska. På gotiska hette det hlahjan, där man fortfarande kan ana att det en gång var ljudhärmande. Le har alltså förändrat både uttal och betydelse. Men ofta byts ord ut mot helt nya och faller i glömska. Vissa ord tycks bytas ut väldigt ofta, till exempel ’pojke’ och ’flicka’; andra är mer stabila.

Vad som hävdas i artikeln och stöds av statistiska metoder är att vissa ord är så stabila att de mycket väl kan ha överlevt sedan istiden om än i förändrad form. Detta sägs också stämma väl med de försök till långtidsrekonstruktioner som gjorts av tidigare forskare.

Det här är inte första försöket att komma bakom någorlunda väl rekonstruerade språkfamiljer och hitta språkliga rötter som går tillbaka tiotusentals år. Redan 1903 föreslog dansken Holger Pedersen en ”nostratisk” språkfamilj liknande den nu aktuella ”eurasiatiska”, och den idén har hållits vid liv av framför allt en grupp ryska forskare. Men också i USA har liknande försök gjorts: Joseph Greenberg, en av 1900-talets främsta lingvister, ansåg sig kunna föra alla språk i Afrika till fyra språkfamiljer och alla språk på de amerikanska kontinenterna till tre. Några entusiaster med amerikanen Merritt Ruhlen i spetsen menar sig till och med kunna rekonstruera ett antal ord i ”proto-world”, hela mänsklighetens tänkta urspråk.

De flesta lingvister ser emellertid på de här idéerna med rätt stor skepsis (och artikeln i PNAS har också mötts av ganska negativa reaktioner). Den vedertagna åsikten är att ackumulerade språkförändringar så småningom leder till att man inte längre kan se vilka likheter som beror på släktskap och vilka som har uppkommit genom slumpen – och slumpen kan ställa till med mer än man skulle kunna tro, vilket jag nu ska illustrera med ett exempel.

Det allra stabilaste av de 23 istidsorden sägs vara ’du’, fast då visar det sig att man har varit rätt generös och räknat alla tilltalspronomen och till och med verbändelser som evidens. I nätlexikonet Wiktionary får vi veta att det i kinesiska (som inte antas ingå i den eurasiatiska familjen) finns tre ord som kan översättas till ’du’: 你 nǐ, 爾 ěr och 汝 rǔ – som ju alla ser ut som svenska tilltalspronomen: pluralformerna ni och er och singularformen ’ru som i Va sa’ru? Jag överlämnar nu åt Språktidningens läsare att bedöma om jag därmed har bevisat släktskapet mellan kinesiska och svenska eller inte.