Trist med tvångsmetod

Läste med intresse Eliza Kajanus artikel om tvåspråkiga barn (Språktidningen 2/08) eftersom jag själv håller på att uppfostra trespråkiga barn tillsammans med min tvåspråkiga kanadensiska fru. Förutom majoritetsspråket svenska från mig, så får min fyraåriga dotter och tvåårige son lära sig franska från mamma och dessutom höra en hel del engelska, eftersom jag och min fru ofta använder det som konversationsspråk.

Jag kände inte riktigt igen mig i beskrivningarna av hur man bäst lyckas få sina barn tvåspråkiga. Vi har valt att inte komplicera våra liv med benhårda principer eller regler om hur man ska använda språken, som att man alltid måste tala ett och samma språk, eller rättar eller låtsas inte förstå när barnet säger fel eller svarar på ”fel” språk. Mitt intryck är att denna typ av rigiditet riskerar att döda barnets entusiasm för minoritetsspråket. Det blir helt enkelt till ett trist tvång.

Svar

Tack för dina synpunkter på min artikel. Min egen erfarenhet – och många tvåspråkiga familjers som jag intervjuat eller talat med i andra sammanhang – är att din familjs metod ofta inte fungerar så bra, eftersom majoritetsspråket tenderar att dominera. Tyvärr leder det till att föräldrar ger upp och slutar använda sitt eget språk med barnen. Tanken med artikeln var att visa att man faktiskt inte behöver tappa modet bara för att barnet inte blir lika starkt i minoritetsspråket som i majoritetsspråket. Tvåspråkighet i dag har en vidare innebörd än ”full språklig kompetens” i båda språken.

Själv försöker jag oftast, när mina barn gör något språkligt språng in i svenskan, låta dem höra den tyska versionen av det de sagt, till exempel genom att ställa en fråga kring det de säger på tyska. Men jag gör det utan förebråelse.