Tranströmer visar världen på nytt

Vad är Tomas Tranströmers egenartade ord nattboksblad? Är det kanske en variant, en motsats till dagboksblad? För att se hur Tomas Tranströmer arbetar behöver vi först analysera dagboksblad.

Ordet dag i dagbok avser, enligt Svenska Akademiens ordbok, att vi skriver i boken om vår dag. Men har dagbok aldrig något med natt att göra? (Ibland händer det mest spännande just nattetid.) Dag i dagbok bör tolkas som att det står för hela dygnet. Här ser vi faktiskt ett mycket vanligt sätt att använda dag. Jämför med uttryck som hur många dagar stannar ni? I detta fall handlar det inte om att dagen är skild från natten, utan en dag räknas som ett dygn. Strikt talat är dag bara halva delen av ett dygn. Men att börja lägga till och natt skulle låta omständligt: Hur många dagar och nätter stannar ni? Nätterna är helt enkelt underförstådda.

Att uttrycka sig på detta sätt, att låta en del av något stå för helheten, är ett ofta förekommande språkbruk. Inom vetenskapen kallas det metonymi. Metonymi handlar om att förenkla, om att låta en ekonomisk princip råda i språksystemet, för att få mesta möjliga utdelning till minsta möjliga ansträngning. En framträdande enhet får aktualisera helheten. Själva helheten behöver då inte nämnas. Vi använder metonymi hela tiden. Annars skulle det förmodligen bli outhärdligt att kommunicera. Vi säger: Kan du ge mig vattnet? Men vi menar: Kan du ge mig kannan med vatten?

Lingvisten George Lakoff och filosofen Mark Johnson är företrädare för den kognitivt lingvistiska teorin. Enligt denna teori använder vi återkommande mönster i språket, för att förstå oss själva, varandra och vår omvärld. Lakoff och Johnson menar att metonymi inte bara finns i språket, utan också på begreppsnivå – vi tänker med hjälp av metonymi.

När vi föreställer oss att vi ska löpträna en eftermiddag, ser vi kanske en inre bild av strandkanten där vi brukar jogga. Den bilden får stå för hela träningspasset, med ombyte, uppvärmning, själva joggingturen, duschen och påklädningen. Självklart väljer vi något framträdande som får symbolisera helheten. Att vi skulle välja ett gem, som råkat ligga i fickan på träningsshortsen de senaste veckorna, är osannolikt.

Vidare finns ännu en metonymi inbakad i ordet dagboksblad, där vi skriver om vår dag. Vi skriver troligen inte enbart (om än alls) om när solen gick upp och ner, det vill säga strikt talat om dagen som tid. Vi skriver om vad som hänt under dagen, kanske också om vad vi tänkt och känt. Dag står här för händelser under dagen. När vi frågar Hur var din dag? är det ett ju ett ekonomiskt sätt att fråga: Hur var händelserna som inträffade, inklusive tankarna du tänkte och känslorna du kände under dagen? Även denna metonymi anses finnas på begreppsnivå, alltså i hur vi tänker.

I ordet dagboksblad finns sålunda två metonymier. Dag står för dygn, (del för helhet) och för händelser under dagen (tid för händelse).

Följer dessa metonymier med till det nya ordet nattboksblad? Om vi börjar med den första: Ska vi förstå natt som dygn i nattbok? I så fall borde nattbok handla om det som skett under dygnet. Nja. Något känns skevt här. Natt kan inte riktigt stå för dygn, inte som vi är vana att använda språket. Tomas Tranströmer bryter här mot konventionen.

Låt oss gå vidare till den andra metonymin. Kan ordet natt stå för händelser under natten? Ja, det kan det. Jag har haft en fruktansvärd natt betyder att händelserna under natten varit hemska. Metonymin ”tid för händelse” är intakt.

På så sätt använder Tomas Tranströmer en metonymi som bryter mot hur vi brukar använda språket, och en som följer hur vi brukar använda språket. Tolkningen är att det är därför som titeln känns både främmande och bekant på samma gång.

Rad 3–4 i dikten lyder: ”där gräs och blommor var grå / men doften grön”. Gräs och blommor var grå. Så ser naturen gärna ut på natten. Nästa rad, men doften grön, är dock en metafor. Som metafor räknas sådant som inte kan tolkas bokstavligt. En doft har faktiskt ingen färg alls. Doften lånar här sin beskrivning från synens värld, eftersom grön är något vi uppfattar med ögonen.

Att tala om dofter med hjälp av metaforer är vanligt. Tranströmer gör på det sättet inget märkligt. En annan metafor är till exempel stickande lukt. Stickande, av verbet sticka, är något vi uppfattar med känseln, mer precist med huden.

George Lakoff och Mark Johnson menar att metaforer hjälper oss att göra omvärlden begriplig. För att kunna tala om saker (språklig nivå) och kunna förstå dem (begreppsnivå), använder vi det vi redan känner till. Känseln är kanske det mest konkreta vi har, att verkligen ta på något. Det är därför naturligt att känseln, det taktila, får låna ut ord och begrepp till andra områden. Det är till exempel vanligt att beskriva abstrakta fenomen, som egenskaper, med hjälp av känselord. Uttryck som en varm personlighet beskriver en egenskap med hjälp av den taktila domänen.

Språk- och litteraturforskaren Yeshayahu Shen kallar sättet att beskriva ett sinne – i Tranströmers dikt doften – med hjälp av ett annat sinne – i dikten synen – för lingvistisk synestesi. Ordet synestesi kommer från psykologin, och är ett fenomen där vissa personer till exempel kan koppla ihop ljud med färger eller former. Precis som vid alla metaforer handlar det om en sammanlänkning av två olika områden.

Lingvistisk synestesi förekommer ofta, och brukar följa samma mönster. Sinnena rankas, och mönstret är att högre alltid beskrivs med lägre. Syn och hörsel kommer högst upp, och längst ner ligger smak och känsel. Lukt ligger i mellanregistret. Enligt detta mönster beskriver vi gärna luktintryck med hjälp av känsel. Stickande lukt följer denna riktning; lukt beskrivs med känsel. Men Tomas Tranströmer bryter mot mönstret. I stället för att beskriva doften med något som ligger under i rankningen, smak eller känsel, går han uppåt i skalan. Lukten beskrivs med en färg, det vill säga med hjälp av synen. I dikten gör Tranströmer både något vanligt – han beskriver ett sinne med hjälp av ett annat – och något ovanligt – han beskriver ett sinne i ”fel” riktning. Han stryker så att säga läsaren både medhårs och mothårs. Enligt analysen är detta ytterligare ett exempel på hur Tomas Tranströmer låter något bli bekant och främmande på samma gång.

Rad 7 och 8 i Nattboksblad lyder: ”medan vita stenar / signalerade till månen”. Raderna handlar om signaler som går mellan stenar och månen. Den föreslagna tolkningen är att det är fråga om att stenar skickar ljus till månen. För att se om Tranströmer följer eller bryter mot gängse sätt att tala om ljus, behöver vi se på situationen utifrån fysikens lagar.

I den fysiska världen kastar en källa ljus på ett föremål, som absorberar en del av ljuset, samtidigt som det reflekterar ljuset vidare. Solen är ofta den ursprungliga källan, men det kan också vara lampor, till exempel. I diktens universum har vi att göra med en mörk natt där inga lampor verkar lysa. Vi kan sluta oss till att ljuset som nämns ursprungligen kommer från solen. Solljuset når först månen. Månen reflekterar därefter ljuset till jorden, i synnerhet till vita föremål, som stenar. Stenarna återkastar månljuset in i människans öga.

Från denna långa kedja av föremål har Tranströmer plockat ut två delar: stenar och månen. Det liknar det sätt på vilket vi brukar tala om ljus. Även om vi vet att solen är ursprungskällan till allt ljus, och att sista biten är vägen in i våra ögon, brukar vi tala om månsken som att det utgår från månen, och träffar något, som kiselstenarna i sagan om Hans och Greta. Vi utesluter därmed flera delar av ljusets väg för att förenkla, både språkligt och begreppsligt, alltså hur vi föreställer oss skeendet. Detta påminner om vårt sätt att säga, och även tänka, att solen går upp och ner, fastän vi egentligen vet att det är jorden som snurrar medan solen står stilla. Vi har en förenklad bild som vi använder oss av språkligt och tankemässigt, även om vi vet att den fysiska verkligheten är mer komplicerad.

Men riktningen, så som vi uppfattar den, brukar vara från månen till stenarna. I diktens föreställningsvärld ser vi den omvända riktningen. Det är stenarna som skickar ljus till månen. På detta sätt följer Tomas Tranströmer normen när han använder ett invant sätt att tala om ljus, samtidigt som han bryter mot den, då han låter ljuset gå åt fel håll.

Tomas Tranströmer överrumplar oss genom att ömsom följa, ömsom bryta mot invanda tankemönster. Poeten visar världen både som vi känner den, och som vi inte känner den.

Han ger oss ny tillgång till det verkliga.

Anna Vogel är forskare i nordiska språk vid Stockholms universitet.