Tolkar blir tvång i förslag till ny språklag

Svenskar inom EU är ovilliga att använda tolk. Men nu kan det bli lag på att anlita en sådan. Det står i det nya förslaget till en svensk språklag.

Lagen är en ramlag, och som sådan rätt abstrakt. Det enda konkreta förslaget är just tolktvånget, som utredaren Bengt-Åke Nilsson motiverar så här:

– Vid förhandlingar är det avgörande att kunna säga vad man vill säga, inte bara det man kan säga, som så ofta är fallet när det gäller våra kunskaper i engelska.

Nu är lagförslaget ute på remiss, och det är högst osäkert om förslaget om tolktvång kommer att överleva. Paragrafen rimmar dåligt med den allmänna meningen. På Utrikesdepartementet är man inte alls tilltalad av tanken. Simultantolkning är oerhört dyrt.

– Helt tokigt, säger en UD-anställd. Vi har varit med i EU sedan 1994 och alla arbetsgrupper jag känner till arbetar på engelska. Varför nu detta?

Frågan är känslig och ingen på UD vill uttala sig offentligt. I en artikel i Språkvård år 2003 skrev dock Axel Moberg på Utrikesdepartementet att bristfälliga kunskaper i engelska är ett övergående problem. Behovet av tolk är därmed av övergående natur.

Det som kanske förvånar gemene man mest i lagförslaget är att det slår fast att svenska är huvudspråk i Sverige. Om förslaget går igenom blir det alltså första gången som svenska får laglig status i Sverige. Sedan tidigare är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch nationella minoritetsspråk, vilket nu förs in i ramlagen.

Lagen reglerar endast användningen av svenska i offentlig verksamhet. Schlagertexter, koncernmöten och reklamfilmer säger den inget om.

Men behöver det stå i lagen att svenska är huvudspråk i Sverige?

– Ja, säger Bengt-Åke Nilsson. Språket är en viktig del av vår historia och identitet. Statsmakterna vill manifestera den förändring som Sverige har genomgått. Lagen är symbolisk.

– Och en lag är mer tillgänglig för allmänheten, och har en annan dignitet än de språkpolitiska mål som togs för tre år sedan.

De flesta tycks hålla med honom. Även Leena Huss, som är minoritetsspråksforskare vid Uppsala universitet. Hon är nöjd med att lagen inte enbart stöttar svenskan utan att även minoritetsspråken har fått egna paragrafer, och att allas rätt till språk är inskriven.

– Det är svårt att veta vad en lag innebär. Men människor blir i alla fall mer medvetna om vår språkliga mångfald. Förslaget känns inte så nationalistiskt.

Det är svårt att hitta någon som har invändningar mot lagen. Detta är i sig ett problem, menar språkvetaren Lars Melin, som är en av de få som motsätter sig lagen. Han tycker att det är aningslöst att lagstifta om språk.

– Man vet inte vilka krafter en sådan lag sätter igång, säger Lars Melin. En lag föder ofta flera lagar. Det höjs redan röster för tillämpningsregler, och fritt spelrum lämnas för särintressen och kulturprotektionism.

Ytterligare en kritiker finns i Mats Svegfors, landshövding i Västmanland, som på en konferens för översättare nyligen höll fram förslaget till språklag och menade att den var helt meningslös.

– Jag är utled på vaga lagar av det här slaget, som prioriterar allt och inget, sade Mats Svegfors och kallade lagförslaget ett slag i luften.

Länder som storbritannien och USA har inga språklagar. Engelskans ställning är ohotad. Men många andra länder har det, till exempel våra grannländer Finland, Norge och Danmark. Men det är språklagar med mycket olika innehåll.

Finland har haft språklag sedan 1922. Att den nya republiken hade två språk stod redan i regeringsformen från 1919. I lagen, som senast reviderades 2004, står att finskan och svenskan är nationalspråk. Den finska språklagen är betydligt mer detaljerad än vårt lagförslag.

Den danska lagen är i stället en rättstavningslag. Den innebär att offentlig förvaltning och skola ska följa danska Retskrivningsordbogen.

I Norge reglerar lagen förhållandet mellan bokmål och nynorsk som skriftspråk.

– Alla länder med språklagar har sin unika historia, säger Bengt-Åke Nilsson.

I Sverige har lagen i första hand tillkommit för att värna den språkliga mångfalden och att stärka svenskan mot trycket från engelskan. Men hur kan man skydda språk i en lag? Hur länge kommer svenska att vara svenska?

– Med tanke på att språk är föränderligt tror jag att det är olyckligt att lagfästa grammatik och ordförråd, säger Bengt-Åke Nilsson. Svenskan har alltid varit under inflytande från andra språk.

Enligt Unesco finns språkliga rättigheter inskrivna i grundlagen i 158 länder. För många afrikanska länder var en språklag ett sätt att markera sin suveränitet när de utropade sig som självständiga stater efter att kolonialväldet hävdes. Men dessa lagar kom att användas för att förtrycka lokala språk, snarare än för att hävda ett nationellt språk gentemot kolonialspråket. Sådana erfarenheter är också skäl mot att skriva in språket i grundlagen, något som det har höjts röster för.

– Vårt lagförslag kan vara ett lagom första steg, så får man se sedan, säger Bengt-Åke Nilsson.

Men det finns inget som hindrar den grundlagsutredning som ska lämna sitt betänkande vid årsskiftet att ta upp språkfrågan.

En lag som visar på det olyckliga i att lagfästa språkliga normer är den franska. Den förbjuder bland annat engelska lånord. En följd av det blev att fransk forskning under 1990-talet hamnade utanför det internationella forskarsamhället.

Hur ska man undgå ett sådant öde för svensk forskning om man värnar svenskan i forskning och utbildning, något som är huvudsyftet med lagen?

– Det är ju viktigt att det svenska forskarsamhället fortsätter att vara en del av det internationella. Det går inte att detaljreglera, och det är anledningen till att detta är en ramlag. Högskolorna måste lösa det själva, säger Bengt-Åke Nilsson.

Som han ser det måste det bli så att man använder både engelska och svenska. Högskolorna kan till exempel anställa utländska lärare och ge kurser parallellt på svenska och engelska.

Förutom att justitieombudsmannen och Justitiekanslern kommer att se till att lagen efterlevs, får Språkrådet i uppgift att följa utvecklingen. Skulle det visa sig att högskolorna inte sköter sig, kan man vänta sig en upptrappning i form av förordningar utfärdade av regeringen.

Men att bryta mot språklagen kommer inte att straffa sig. Somliga tycker att det gör lagen tandlös, och att det på sikt till och med bidrar till att undergräva laglydnaden. Men Bengt-Åke Nilsson menar att det inte behövs några sanktioner eftersom det är det allmänna som är skyldigt att uppfylla lagen, inte den enskilda medborgaren. Så fungerar många lagar, till exempel hälso- och sjukvårdslagen och skollagen. Dessutom måste en lag vara detaljreglerad för att man ska kunna utkräva straff.

Det återstår att se vilka effekter som lagen kan få. En effekt borde åtminstone bli att regeringskansliet ändrar de egna e-postadresserna, som är på engelska, till svenska. Beslut om lagen fattas i juni 2009.

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.