Timbuktu håller igen

När Jason Diakité var i 11-årsåldern föresatte han sig att läsa en bok om dagen. Han nådde inte riktigt den hastigheten, men som bäst plöjde han i alla fall en bok i veckan. På engelska skulle böckerna vara, det är hans modersmål, och varje gång han stötte på ett ord han inte förstod slog han upp det och skrev upp glosan på en lapp. Så småningom täcktes väggen ovanför skrivbordet i hans pojkrum av engelska ord och uttryck. Där, i villan i Lund, byggde han upp ett stort ordförråd som dock inte tog honom dit han hade tänkt sig.

- I den åldern hade jag inte en tanke på att bli musiker.  Min dröm var att gå på college  i USA. Det var mitt enda mål då, säger Jason Diakité.

I dag är han mer känd som Timbuktu, ett namn han har lånat från staden i Mali där hans far har sina rötter. När  Jason Diakité växte upp var han nästan ensam om sin hudfärg i skolan, och han kände att han inte helt hörde hemma här. Om han däremot skulle lyckas ta sig till sina föräldrars hemland, USA, så skulle allt falla på plats, tänkte han sig.

- Det är väl typiskt för andra generationens invandrare att man letar efter sin identitet, och tror att lösningen finns i föräldrarnas hemland. Jag hade någon sorts vag idé om att jobba på Wall Street eller att  bli advokat.

För att komma in på ett amerikanskt college skulle han behöva klara det så kallade SAT-provet. Det var till det han skulle använda alla svåra ord han lärde sig.

När han många år senare gjorde det där provet gick det inte särskilt bra, men då spelade det inte längre någon roll. Collegedrömmen hade redan lagts på hyllan, och Jason Diakité hade hittat ett annat användningsområde för sitt ordförråd: han började rappa.

- Min granne, som var dj, sade att jag var den hon kände som såg mest ut som en rappare. Hon undrade om inte jag ville börja rappa så att jag kunde följa med henne på spelningar. Och det var så allt började, säger han.

Vi sitter på en takterrass i Malmö och badar i vårsolen medan måsarna cirklar ovanför. Jason Diakité puffar på en av de cigarrer han nyss har tagit med hem från en resa till Kuba, och berättar att han i begynnelsen försökte skriva så svåra texter som möjligt, gärna med ovanliga ord. Nu har han en motsatt ambition: texterna ska vara så enkla som möjligt.

Under många år skrev han på engelska, men då var han enligt egen utsago en ganska medioker textförfattare. Det var först när han växlade över till svenska som det lossnade och han hittade sin egen röst. Sedan dess har han bland annat fått sex grammisar, varav två för bästa textförfattare.

- Svenska är som lego. Man kan sätta ihop nästan vilka ord som helst och bygga nya innebörder.

På sin kommande skiva,  Sagolandet, beskriver han sig till exempel som en "känslodyslektiker i grovt behov av nån sorts själavårdstekniker".

Timbuktus signum är att skruva till idiomatiska uttryck och gamla talesätt så att betydelsen förskjuts. Man kan få höra  honom säga "jag är inte gjord av tid" eller "tid växer inte på träd", och i sin telefon har han sparat orden malplaceboeffekten och hjärntvättade ansikten i väntan på att han ska komma på vad uttrycken kan betyda och hur de skulle kunna användas i en raptext.

Ordvitsarna kan också vara av svengelsk art, som i hitlåten The botten is nådd (även om Björn Borgs tränare var först med att yttra ungefär den  frasen - "the bottom is nådd").

- Mina föräldrar pratar så där, så det ligger inte så långt borta för mig, säger Jason Diakité.

Han erkänner att han måste lägga band på sin verbala leklust ibland, och skyller på den av lärdom genomsyrade Lundaluften. Andas man den under sin uppväxt löper man stor risk att utvecklas till en ordvitsare av överdrivet mått.

- Det kan bli för mycket, så man får passa sig lite. Jag försöker hålla igen.

Oftast börjar Jason Diakité med ett beat som han sedan låter snurra i huvudet tills  en textidé föds. Det händer också att han börjar i andra änden, med en idé, en titel eller en "cool fras". Telefonen är  full av sådana tankespån som han kan återvända till när han kör fast  och det händer. Innan de avancerade mobilernas tid fick han leta sig ut ur återvändsgränden på andra sätt. Till debutskivan Kontrakultur ville han skriva en låt om rasism, men hade svårt att hitta rätt form.

Som nyinflyttad stockholmare hade han noterat sättet människor betraktade varandra i smyg på tågen, och han insåg att det kunde bilda ramen. Så kom han på att han skulle skildra vardagsrasismen utifrån två olika personers perspektiv: en svensk och en invandrare, två pendeltågsresenärer som i var sin medvetandeström får ge utlopp för sina fördomar om den andre. Deras inre monologer snuddar vid varandra på vissa punkter, och drar åt omvända håll på andra.

- Jag tycker att sådant är snyggt. Det är en sorts rappyssel att få ihop det och att få rimmen att stämma. Samtidigt är man som bäst när man struntar i stil. Det spelar liksom ingen roll att man upprepar sig och skriver medan fem gånger i de senaste takterna om man har något som ska ut.

När det gäller rim går han på känsla. Orden behöver inte nödvändigtvis rimma rent tekniskt så länge som det låter som om de rimmar i sjunget skick. Gräddhyllan kan rimma på släktmiddag och dykt opp kan rimma på batteritorsk.

Tidigare har han alltid skrivit för hand, och satt en ära i att inte gå tillbaka och ändra i texten.

- Jag tyckte hela tiden att det var något vackert med att skriva en text rakt igenom och inte stryka över något efteråt. Ja, kanske någon preposition för att skriva in ett andetag, men jag var inte så pedantisk utan blickade mest framåt.

Inför den nya skivan har han övervunnit sitt motstånd och gått över till att skriva på dator.

- Det är svårt att bryta sig ur invanda mönster och därför var det bra för mig att börja skriva på dator. Det kändes nytt, just att jag kan jobba med texten i efterhand, sudda ut och lägga till saker.

Jason Diakité tycker att han har blivit en bättre textförfattare med åren, och det handlar huvudsakligen om att han har blivit mer tillåtande mot sig själv i skrivprocessen.

- Det jobbigaste är att slåss mot sitt eget filter. Man måste våga skriva utan att tänka  och utan att censurera sig  själv - det är i allmänhet det bästa både för innehållet och flowet. Och man kan ju alltid slänga alltihop efteråt, brukar jag tänka.