T kan inte knuffas över

I Språktidningen 2/08 skriver Fredrik Lindström om uttalet av ejengklien (ng = äng-ljudet), tillsammans med språkliga förenklingar som bastu och lördag. Men ejengklien är lite extra intressant ur ett språkligt perspektiv. Varför blir ntl till ngkl? Och varför säger ingen fryngkli eller ofangkli?

Det är inget konstigt med ngkl i ord som engkla, skängklar och skryngklar. Den udda egenskapen hos ejengklien är att t blivit k, alltså ändrat uttalsställe i munnen. Man kan undra varför. Det beror dels på efterföljande l, dels på betoningen. Sekvensen tl kan inte stå i samma stavelse i svenska: Vet.lan.da, vit.ling, spratt.la är okej, men man hittar inte tlump (däremot klump, plump) eller tläder (men kläder, pläder). Betoningsreglerna försöker knuffa t till nästa stavelse i e.gent.li.gen för den betonade stavelsen .jent. är för lång. Jämför med o.tym.plig där det går fint att knuffa över p.

Kruxet är alltså att t inte är välkommet i varkendera stavelsen. Vad göra? Vuxna biter ihop, men barn som ännu inte mött språkpolisen justerar den bekymmersamma strukturen. De knuffar över t, byter uttalsställe till k och ändrar uttalet av n till ng (just som i pangkaka). Resultatet blir ejengklien. Sedan blir barnen vuxna och en del ändrar uttal, men inte alla.
Varför säger då ingen gammaltestamengkli? Svaret är att mycket få ntl-ord förekommer bland barnen, och ordens frekvens spelar en roll. Förutom ejengklien har jag hört ordengkli. Hörsägen rapporterar också ängklien. Övriga är obefingklia.