Svartvit brittisk språksyn

Skådespelaren och musikern Adam Deacons pappa är ­marockan, hans mamma engelska. Han talar om de ­brittiska debattörer som ­hävdar att ett bristande språk är en bidragande orsak till de kravaller som startade i ­London i augusti. 

 

Bland dem som väckte störst debatt efter upploppen fanns historikern David Starkey, som i BBC:s viktigaste program för samhällsdebatt, Newsnight, gick till frontalangrepp mot språket och kopplade ­samman det med svart kultur – och kriminalitet. Om folk bara hade talat bättre så hade oroligheterna aldrig behövt äga rum, menade Starkey: ”De vita har blivit svarta. Det har blivit modernt med en särskild typ av våldsam nihilistisk gangsterkultur där svarta och vita, ­killar och tjejer, ­använder ­samma falska språk, den jamaicanska stil som invaderat England och gjort att Stor­britannien bokstavligt talat känns som ett utländskt land.” 

 

För att verkligen driva sin poäng i hamn gav David Starkey ytterligare ett exempel, och lyfte fram den svarte parlamentsledamoten David Lammy, från Tottenham, som ett lyckat exempel på det motsatta förhållandet.

 

”Det handlar inte om hudfärg utan om kultur. Lyssna bara på David Lammy, en arketypisk, framgångsrik, svart man. Om du stängde av bilden på tv:n, så att den blev som en radio, skulle du tro att han var vit.”

 

Utspelet möttes av ett ramaskri. BBC fick ta emot hundratals anmälningar. Oppositionsledaren Ed Miliband avfärdade slutsatserna som rasistiska.

 

Men samtidigt som majoriteten av britterna tar avstånd från David Starkeys syn på språk och svart kultur, är det inte ­någon nyhet att vårt sätt att tala regel­mässigt stämplas som ”bättre” eller ”sämre”. Bland annat skapade den brittiske språksociologen Basil Bernstein häftig debatt under 1960- och 70-talen ­genom att hävda att det finns två språkliga ”koder”: en utvidgad – rikare och mer varierad – och en begränsad – med ­mindre ordförråd och förenklade uttryckssätt. De olika koderna kopplade han samman med klass. 

 

Objektivt går det inte att på detta sätt värdera språk, men i praktiken är det något vi sysslar med hela tiden. Att an­vända ett visst språk är också ett uppenbart sätt att markera sin egen grupptill­hörighet. I och med sommarens upplopp har den här typen av språk­diskussion fått förnyad kraft i Storbritannien.

 

– De som deltog i plund­ringarna i London kommer från olika delar av samhället, men de har språket som en viktig gemensam nämnare, säger Sahar Rezazadeh, konservativ ungdomspolitiker i Birmingham. 

 

Hon menar att plundrarnas gemensamma språk är inspirerat av musik som ­glorifierar materialism, våld och gäng­kultur. Upploppen kan alltså i viss mån ha drivits fram genom ett språk som rättfärdigar kriminalitet, enligt Sahar Rezazadeh. 

 

– I strikt mening är ­stjärn­orna lyckade förebilder, eftersom de är framgångsrika och tjänar pengar. Problemet är att deras budskap inte är överförbart till det verkliga livet. 

 

Hon anser att språket, och det leverne som det uppmuntrar till, i framtiden kan lägga hinder i vägen för ungdomarna. 

 

– Ingen vill anställa någon som inte kan artikulera sig. 

 

Sahar Rezazadeh har bland annat arbetat som assistent i en utsatt förortsskola, där det var tabu för eleverna att avvika från normen genom att tala annat än den moderna stadsslangen.

 

– De som inte gjorde det skrattades ut och marginaliserades. Om du under din skoltid aldrig kommunicerar på något annat sätt så blir det ett ­problem, säger Sahar Rezazadeh, som anser att lösningen ligger i bättre utbildning. 

 

Liknande funderingar kommer från många politiker. I sitt partiledartal i höstas konstaterade liberaldemokraternas Nick Clegg att Storbritannien är en delad nation. Han påpekade att mer än hälften av barnen vid de statliga skolorna i Fulham i västra London går vidare till universitetet. I Tower Hamlet i östra London är motsvarande siffra bara fyra procent. 

 

I likhet med andra fram­trädande personer från ­Londons fattiga innerstadskvarter, gav sig även skåde­spelaren Adam Deacon in i debatten efter upploppen, för att försvara de unga: 

 

– Språk har alltid varit ett viktigt inslag i den brittiska hierarkin. Men det är först på senare år som vårt sätt att prata har börjat tas på allvar. Tidigare har andra tolkat språket åt oss och velat begränsa det. 

 

Adam Deacon anser att det är ett gott tecken att de britter som vanligtvis inte hörs i debatten nu kommer till tals genom populärkulturen, till exempel genom musiker som Dezee Rascal. 

 

Det är en kort paus mellan tagningarna till skräckfilmen Come down. Adam Deacon röker en cigarett innan det är dags att rusa in för nästa scen, som utspelar sig i ett typiskt kommunalt höghus för låginkomsttagare. Kulisserna har monterats upp i de jättelika lagerlokalerna i östra Londons största film­studio, Three mills studios. 

 

Adam Deacon växte själv upp i ett slitet bostadsområde i Hackney, just ett sådant som har fått symbolisera det trasiga samhälle som Storbritanniens politiker säger sig vilja laga, men där sommaren i stället övergick i våldsamma upplopp. 

 

– Jag är inte förvånad. Men att säga att det är sättet folk kommunicerar på som är or­saken till kravallerna är helt fel, säger Adam Deacon. 

 

Enligt honom är de unga från storstädernas arbetarområden så vana att behandlas nedlåtande, att de inte anstränger sig för att lära sig ”bättre” engelska. Hellre talar de då det snabbföränderliga Londonsnack som ibland ­kallas jafaican, eller, på forskarspråk, multicultural London English. Det är en motsvarighet till rinkebysvenskan, in­fluerad av det västindiska uttalet och ordförrådet. Och det är ingen större skillnad ­mellan hur unga asiater och unga karibier talar.

 

I andra delar av världen är jafaican kanske mest känd genom komikern Sacha Baron-Cohen som parodierar uttalet i rollen som Ali G. 

 

– Arbetslösheten är hög, och det kan vara svårt att ta sig in på arbetsmarknaden om man inte talar på ”rätt” sätt. Men eftersom många möts av diskriminering, låter de bli att anstränga sig för att få folk att förstå dem. De har liksom ingen anledning, och då vidgas gapet ytterligare, säger Adam Deacon. 

 

Samtidigt uppmanar han alltid sina vänner att tala ”korrekt” när de går på anställningsintervju, för att öka sina chanser. Och även Adam Deacon anser att grundansvaret ligger hos skolan. För oavsett om det är språket i sig som hindrar folk att röra sig uppåt i samhället, eller om det är bristande utbildning, så är lösningen i hans ögon bättre resurser. Att behärska både slang och det språk som krävs för att ta sig fram i samhället är enligt honom en bildningsfråga. 

 

Adam Deacons egen väg från förorten till kändislivet gick via filmerna Kidulthood och Adulthood som skildrar livet för Londons unga. Under inspelningarna brukade han gå in och ändra i manus, för att göra dialogen mer realistisk. 

 

I början mötte han en del motstånd från manusförfattare och regissörer, men efter hand blev det enklare. 

 

– Nu får jag ofta höra av unga att filmerna var de första som de kunde identifiera sig med. Tidigare har de aldrig hört sitt eget språk användas på vita ­duken, säger Adam Deacon, som tror att en del av problematiken i London handlar om att de unga behöver bli lyssnade på, oberoende av hur de uttrycker sig. 

 

Vad man än tycker om David Starkeys argumentation, så lyckas han formulera något som väl beskriver det brittiska samhället: de låsta samhällsklasserna och svårigheten att röra sig mellan dem. Att förbättra den ”sociala mobiliteten” är en utmaning som politiker i alla läger brottas med. 

 

Och även om det brittiska klassystemet har förändrats från 1980-talet och framåt, med ökad tillgänglighet till högre utbildning och ett reformerat överhus, så finns fortfarande ett subtilt, men mycket effektivt, system för social kontroll via språket. 

 

I sin bok Watching the English inleder antropologen Kate Fox ett kapitel om språkliga klasskoder med att konstatera att det inte går att öppna munnen i Storbritannien utan att avslöja sin sociala tillhörighet. Britterna är utrustade med en ”intern detektor”, menar Kate Fox, som avslöjar en persons status så fort hon börjar tala. Uttalet avslöjar mest om personens sociala tillhörighet. 

 

Inom sociolingvistiken, den vetenskap som utforskar förhållandet mellan språk och samhälle, brukar man tala om sociolekter när man hänvisar till den språkart som är utmärkande för en viss grupp.

 

Kate Fox påpekar att de som befinner sig på den övre delen av den sociala skalan brukar anse sig tala ­”korrekt”, klart och tydligt, medan samma ­personer tycker att under­klassen har en tendens till ”inkorrekt uttal”, präglat av en särskild ”lättja”, som gör språket svårt att förstå. 

 

Det tydligaste exemplet på sådant tal, i överklassens öron, är när konsonanten t ersätts av en förträngning i stämbanden, en glottal stop. Ordet water uttalas då ungefär ”wå-e”, där bindestrecket representerar glottal stop. Ett annat exempel är när h slopas i början av ord. Fråga en traditionell arbetare från östra London om tiden, och svaret kan bli ”alf past ten”.

 

Dessa språkliga särdrag associeras i synnerhet med cockney, dialekten som under århundraden formats av de lägre samhällsklasserna i östra London. Samtidigt finns det fortfarande en tydlig barriär för bruket av glottal stop i landets finsalonger. 

 

Men Kate Fox konstaterar också att överklassens uttal inte nödvändigtvis är enklare att förstå, i synnerhet när motsatsen tillämpas, alltså när det i stället för konsonanter är vokaler som utesluts. Medan arbetarklassens uttal för ’näsduk’ är ungefär ”ankercheef”, så uppfattas överklassens motsvarighet som ”hnkrchf”. 

 

En annan tydlig markör är hyperkorrekt uttal eller felsägningar när det gäller främmande ord, något som ofta avslöjar en aspirerande lägre medelklass och medel-medelklass. 

 

Att lägga sig till med ett överdrivet uttal av spanskans c, som i Barcelona, betraktas som pretentiöst, i likhet med efterhärmningar av franskt uttal. Möjligen kan den som verkligen behärskar ett främmande språk komma undan med att uttala ett lånord så som det uttalas i ursprungsspråket, men sannolikt skulle en engelsman från de finare skikten vara alltför blygsam för att briljera med en sådan förmåga. 

 

Men det finns också exempel på motsatsen. Mockney, en sammanslagning av orden mock, ’håna; imitera’ och cockney, står för det fenomen där personer från övre medel­klassen försöker anamma en arbetarsociolekt. De gör det för att höja sin sta­tus bland ”kidsen”, trots att många kids inte alls talar så. Namn som brukar dyka upp i det sammanhanget är allt från Mick Jagger och Blur till Jamie Oliver.

 

Storbritanniens konservative premiärminister, David Cameron, sägs också ha lekt med annorlunda uttal under sina universitetsår, men hörs numera aldrig använda glottal stop. Det gör däremot före detta premiärministern Tony Blair, som företräder arbetarpartiet Labour. Bägge anses ändå ha ett uttal som gör det möjligt för en bredare allmänhet att ta till sig deras budskap. 

 

– Alltför många under­skattar betydelsen av hur man talar och vad det betyder i för­hållande till förmågan att röra sig socialt. Men man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta fördomar mot de sätt att tala som ligger utanför mittfåran, inte minst mot de urbana språkformerna som multi­cultural London English, säger Paul Kerswill, professor i sociolingvistik på universi­tetet i Lancaster. 

 

För tillfället studerar Paul Kerswill talets utveckling i ­etniskt blandade grupper i London. Enligt honom stigmatiseras fortfarande grupper som inte talar standard­engelska i Storbritannien. Det gäller inte minst de dialekter som talas i andra städer än ­London, men också den klassiska cockneyn. Hårdast är dock fördomarna mot den form av engelska som talas i fattiga innerstadsområden. 

 

Det står helt klart att social uteslutning är nära sammankopplat med hur man talar. Om man tittar på de seriösa tv-kanalerna, eller lyssnar på BBC, får man lätt intrycket att majoriteten i Storbritannien tillhör medelklassen och att alla talar på nästan samma sätt.

 

– De viktigare kanalerna är riktade till en viss social klass, men det har inte så mycket med lingvistik att göra som med ideologi, säger Paul Kerswill. 

 

Sociolekten som hörs i medierna har ömsom kallats standard English, Queen’s English och received pronunciation, RP, och associeras med Oxford, Cambridge och landets privatskolor. Den har sina rötter i 1700-talets högre sociala skikt i London, och utvecklades parallellt med cockneyn. Den spreds under 1800-talet via författare och intellektuella som uppmanade sina landsmän att tala ”bättre”. På 1920-talet blev RP det naturliga valet för BBC när radion började sina sändningar. 

 

– Egentligen representerar standardengelskan alltså bara en liten del av den brittiska befolkningen, konstaterar Paul Kerswill. Den som tror att kommissarie Morse är representativ för hur gemene man talar har fått allt om bakfoten. 

 

Och både den utpräglade cockneyn och den utpräglade RP:n känns för många en aning föråldrade. Cockneyn håller på att ge vika för jafaican, tror Paul Kerswill. Enligt en del rapporter sprider sig jafaican så snabbt att den helt kan ha ersatt cockney om bara några decennier. 

 

Dessutom håller en ny form av engelska på att etablera sig: estuary English. Denna utmärker speciellt Londons nya medelklass, men har även i stor omfattning spridit sig utanför stadsgränsen, längs Themsen i sydvästra England. Estuary English brukar beskrivas som standardengelska influerad av ett sydöstengelskt arbetaruttal, och uppfattas som trendig och informell.

 

Inför nästa års sommar-OS i London ser många britter chansen att ge London en ny image som en postnationalistisk stad, där människor från hundratals kulturer lever sida vid sida. Det skulle kunna skapa en smidig övergång från bilden av London som ett konservativt centrum för ett fallande imperium och ligga mer i linje med den faktiska utvecklingen. 

 

Men att en sådan förvandling också skulle märkas i språket, genom förändringar i den standardengelska som i dag talas, är inget som Paul Kershwill tror på. 

 

– Det kommer aldrig att hända eftersom språket fortsätter att vara en del av klassystemet. Dessutom är samhället byggt på överenskommelser om vad som är bra språk som alla kan förstå. De som inte behärskar det kommer aldrig att få sina röster hörda, och därför finns det en språklig barriär.