Sten vann brons i Paris

I Örby, en dryg mil nordost om Uppsala, ristades och restes en runsten på 1000-talet. Men den skulle snart resa långväga. Redan på 1670-talet flyttades den in till Uppsala. Olof Verelius var under sin verksamma tid akademiräntmästare i Uppsala, professor antiquitatum, riksantikvarie och medlem av antiquitetskollegiet. Han lät föra runstenen till sin trädgård i Uppsala.

Efter Verelius död flyttade Olof Celsius runstenen till sin gård nära Fyrisån. Under 1700-talets första decennier var Olof Celsius professor i grekiska, orientaliska språk och teologi vid Uppsala universitet. Och på hans gård fanns redan två runstenar, som också flyttats dit.

Tillsammans med dessa två runstenar företog sedan Örbystenen sin längsta och mest äventyrliga resa, då den 1867 fraktades till Paris för att visas på världsutställningen. De tre stenarna stod vid den svenska paviljongen och väckte så stor beundran att de belönades med en bronsmedalj.

Sedan skulle runstenarna transporteras tillbaka till Uppsala med båt från Le Havre. Vid lastningen tappade man dock den tunga Örbystenen ner i vattnet. Att bärga den bedömdes inte möjligt.

Historien slutar dock inte här. När hamnen i Le Havre muddrades på 1890-talet fick man plötsligt upp en stor stenbumling. Någon minnesgod fransman påminde sig vad som hade hänt cirka 30 år tidigare, och man förstod som tur var att det var runstenen från Uppsala som man hade hittat. Den fraktades tillbaka dit. Där har den, efter ytterligare några flyttningar inom centrala staden, stått i Universitetsparken sedan slutet av 1940-talet.

Stenen är ristad på två sidor. På den ena sidan har Vigmund låtit rista en skrytsam text:

Vigmund lät hugga stenen åt sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ.

På andra sidan finns en något kortare inskrift:

Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.

Det är sällsynt att någon under sin livstid låtit rista ett minnesmonument åt sig. Vigmund har som synes gjort det, liksom Jarlabanke (Språktidningen 1/2009).

I den kortare av inskrifterna är runorna spegelvända. Den texten är också märkligt formulerad. Predikatsverbet högg står i plural efter de två namnen Vigmund och Åfrid. Men om man översätter avslutningen "medan han levde" ordagrant så står det "åt sig levande". Och det kan bara syfta på Vigmund, eftersom "levande" har den ändelse som utmärker maskulinum.

Om Åfrid, som rimligen var Vigmunds hustru, hade varit död vid monumentets tillkomst borde hon inte ha stått med som deltagande i minneshandlingen. Var hon å andra sidan ännu i livet borde adjektivet ha haft formen neutrum pluralis, eftersom man använde neutrumformer av adjektiv som syftade på en grupp bestående av både kvinnor och män. Språklig konsekvens utmärker alltså inte denna runinskrift.