Språklig fred på Nordirland

För nio år sedan deltog nordirländaren Linda Ervine i en kvinnogrupp för fred och försoning. En del av projektet var sex veckors ”smakprovskurs” i iriska.

– Jag blev förälskad i språket. Det var bara så roligt, säger hon, och berättar hur hon anmälde sig till kurs efter kurs i iriska efter att ha gått den där första.

För protestanten Linda Ervine öppnades en ny värld. Språket i sig, förstås, men också nya perspektiv på hennes hembygd. Plötsligt såg hon ortnamn och gatuskyltar i ett nytt ljus – historiska platser, berg, dalar, byar, torg; när hon förstod de gaeliska namnen förstod hon sin egen historia och sitt land bättre.

– Det var verkligen en gamechanger. Som när jag väntade mitt första barn och såg gravida kvinnor överallt runt omkring mig.

För omgivningen kändes det nyfunna språkintresset först suspekt.

– De flesta av mina vänner var klart konfunderade över varför jag ville studera iriska; en del tyckte rent av illa om det.

Att hennes man var en lokal politiker inom det progressiva unionistpartiet gjorde saken än mer provocerande. När lokaltidningen gjorde en intervju hamnade Linda Ervine på förstasidan. Men det blev inga illasinnade reaktioner om att en protestantisk politikerhustru studerade ”fiendens språk”, tvärtom väcktes en nyfikenhet bland andra protestanter.

– De hörde av sig och ville också läsa iriska.

Så i september 2011 arrangerade hon en nybörjarkurs för protestanter.

– Över 20 kom på första kurstillfället. Och sedan bara fortsatte det.

Det är märkligt hur saker och ting hakar i varandra och ett händelseförlopp tar fart, tycker hon nu. Tre månader senare, i december, råkade Linda Ervine träffa det nordirländska självstyrets kulturminister, Sinn Féin-politikern Carál Ní Chuilín, på en sammankomst. Hon kände igen Linda från tidningen, och när de hade pratat en stund fick Linda Ervine ministerns telefonnummer. Uppfylld och lite skakad av mötet gick hon hem.

– Jag sa till min man att ”jag måste göra något”. ”Ring henne!” sa han. ”Nej, det kan jag inte. Jag är ju bara en helt obetydlig person”, svarade jag. Men jag gjorde det ändå.

Carál Ní Chuilín tipsade om en fond för att sprida det iriska språket och uppmuntrade henne att söka pengar. Hon fick pengar, och startade projektet Turas, som syftar till att ”koppla ihop invånare i protestantiska områden med sin egen historia genom det iriska språket”. Namnet betyder ’pilgrimsresa’ både på iriska och på skotsk gaeliska, och organisationens motto är att språket tillhör alla och i sig kan vara ett verktyg för försoning.

Linda Ervine är grundare och föreståndare för språkskolan Turas.
Foto: Ulrika Fjällborg

I september 2012 sa Linda Ervine upp sig för att börja sitt nya jobb som studieorganisatör.

– Det var som att allt föll på plats, säger hon när hon tänker tillbaka på den första tiden.

Två lärare, Matthew och Phil, båda katoliker ur arbetarklassen, bosatta i norra Belfast, undervisade 60 protestanter från östra Belfast i iriska under 2012–13. Sedan dess har 1 200 personer deltagit i deras verksamhet. Förra året, 2019, hade de 270 elever.

För att förstå explosiviteten i dessa språkkurser behöver man veta att det iriska språket är en kraftig politisk markering på Nordirland.

Det har gått drygt 20 år sedan Långfredagsavtalet, som skapade en officiell fred mellan de stridande parterna i inbördeskriget The Troubles. Men under ytan är spänningen fortfarande mycket skarp mellan katoliker/republikaner, som har kämpat för att tillhöra republiken Irland, samt protestanter/unionister, som vill vara en del av den brittiska unionen.

För många protestanter är iriskan alltså fiendens språk. För många katoliker var det dessutom terrorgruppen IRA:s språk, starkt politiserat och kopplat till inbördeskriget. Men när protestanter studerade iriska, började även katoliker söka sig till Linda Ervines språkskola.

Oroligheter i Londonderry 1969. Katolska ­demonstranter bygger en barrikad för att stoppa en protestantisk marsch.
Foto: Getty Images

– De sa till mig att de inte velat läsa iriska, eftersom de inte vill ha med politik att göra. Men nu vill de. Fördelen med oss är att vi är helt opolitiska. Vi älskar språket och det är hela grejen. De känner det.

I dag har Turas inte bara språkklasser. De brukar göra utflykter runt om i Nordirland och gemensamma resor ut i världen, ha lektioner i irländsk dans, evenemang om irländsk kultur, författarkvällar, festivaler och konserter.

I dag sker inget som helst resande, men om man räknar bort vad pandemin har ställt till med ser Linda Ervine stor positiv effekt av Turas arbete.

– Vi är väldigt blandade nu. Protestanter och katoliker studerar iriska hos oss. De åker till ställen i sitt land som de aldrig har varit på och lär känna vår gemensamma historia genom språket. Vi skapar ett tvärkulturellt samhälle. Språket binder oss samman.

Studenterna på skolan delar nu en erfarenhet med Linda Ervine: tänk så mycket man inte visste om sin historia. Språket öppnar en dörr. Och verklig fred byggs av människor som gör saker tillsammans, lär känna varandra och bygger relationer.

– Det har uppstått många vänskaper här. Och jag har också en förlovning och en bebis på min lista, säger Linda Ervine och ler.

Trots att det fortfarande är kontroversiellt – det finns fortfarande människor från båda sidor som skulle vilja attackera henne för verksamheten – ser hon ljust på framtiden:

– En dag kommer det inte längre att vara politiskt särskiljande att tala iriska.