Snobbig svensk skolengelska

När jag började plugga engelska på universitet fick jag välja om jag ville rikta in mig på amerikansk, brittisk eller australisk variant. Jag valde brittisk. Jag känner ett visst släktskap med mister Bean, och från grundskolan låg även det öppna a-ljudet – tomaaato – redo att tas i bruk. Tomejto var inget alternativ.

Däremot tänkte jag föga på hur mitt uttal skulle uppfattas i Storbritannien. Jag hade fullt sjå med att sätta mig in i grammatiken och att lära mig hur man beställer en pint på puben. Men jag kunde gott föreställa mig att min svenska satsmelodi sken igenom en del.

Först när jag landade som utbytesstudent i York i norra England blev jag varse värderingsskalan. Jag delade hus med två tjejer från Manchester. De hävdade bestämt att jag talade bättre engelska än de. Jag – en nyanländ brittisk wannabe från Sviden? Jag trodde dem förstås inte. Jag var inte ens säker på att det var en komplimang. Det dröjde innan jag fattade att de menade en bättre sorts engelska. Den torra svenska skolengelskan var  kinda posh – rätt snobbig.

Så, efter ett tag hade även jag anammat ett utdraget haijaa i stället för ett fånigt hellu som hälsningsfras. Och i den stund som jag kunde fråga om rumskamraterna ville ha en coppa framför Eastenders, kunde jag åter ta klivet ner från den språkliga klasstegen.