Skånskan sätter sprätt på insändarsidorna

Det är inte längre förbjudet att tala dialekt i radio. Många verkar acceptera – och till och med gilla – olika uttal och språkmelodi. Men en dialekt avviker och irriterar. ”Förbjud allt skorrande och bräkande i Sveriges radio”, och ”Förpassa skånskan till humorprogrammen”, klagar lyssnarna. Skånskan hamnar dessutom i topp när fulaste dialekten ska utses.

Sommaren 1994 rasade den så kallade grishalsdebatten i Ystads Allehanda. Signaturen ”Upprörd 08” beskrev i en insändare skåningarnas rosslande, obegripliga dialekt, och tyckte att de borde skärpa sig och rensa bort de värsta ”skånskheterna” när de talade med ”uppsvenskar”. Detta mottogs förstås inte väl. Sedan lade sig även ”Bestört 08” i debatten, och menade att skåningarna borde ta hänsyn till sommargästande stockholmare och inte kalla vanlig, hederlig fläskkarré för något så grymt och ociviliserat som grishals. Då brakade det lös på insändarsidan. När Ystads Allehanda satte punkt för debatten hade många röster höjts om herrefolksbeteende och turister som borde hålla flabben och dra hem, om dialekten inte passade.

Det visade sig långt senare att de båda nollåttorna i själva verket var kåsören och journalisten Kjell Swanberg, som hade långtråkats i sommarhuset på Österlen och bestämt sig för att skoja till det lite i nyhetstorkan. Skämtet med tidningsläsarna avslöjades inte förrän efter Kjell Swanbergs bortgång 2008.

Grishalsdebatten är komisk, men den visar hur brännbart ämnet dialekter är, och dessutom att uppsvenskars tidigare framfart i Skåne inte är glömd.

I februari 2014 är det 356 år sedan Karl X och hans mannar klev ut på isen över Bält, besegrade danskarna och lade beslag på Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Efter freden i Roskilde följde en bitvis mycket brutal försvenskning i Skåneland, trots löften om motsatsen. All kontakt med släktingar i Danmark förbjöds, och danska fick man inte längre tala. Gudstjänsterna skulle hållas på svenska, oavsett om kyrkobesökarna begrep något. Dansk litteratur var faktiskt förbjuden i Skåne till långt in på 1800-talet. En stor del av befolkningen dog av hunger, sjukdomar, massavrättningar och tvångsvärvningar. Under Karl XI:s regim förekom till och med planer på etnisk rensning: de fientliga skåningarna skulle deporteras till Baltikum och ersättas av ”riktiga svenskar”.

Att skåningarna fortfarande är lite känsliga för uppsvenska synpunkter på det skånska är kanske inte så märkligt. Men vad är det i skånskan som retar upp folk från andra landsändar?

Till att börja med så måste det sägas att det inte finns en skånska. Dialekten skiljer sig åt i olika delar av landskapet. Men ett språkdrag som anses vara typiskt skånskt är tungrots-r. Det får arga insändarskribenter att hojta om ”gröt i halsen”, något som ju även brukar sägas om danskan. Och visst finns danska spår kvar i skånskan, men dit hör faktiskt inte tungrots-r. Det uttalet fanns inte ens när Skåne och Danmark hängde ihop.

Man tror att det skorrande r:et uppstod i Paris, gissningsvis på 1600-talet. Det spreds som ett modedrag till andra städer, till exempel Berlin i början av 1700-talet och så småningom till Köpenhamn och vidare till de mindre städerna. Till Skåne bör det ha kommit i början av 1800-talet. Först var det nog ett typiskt överklassuttal, men det anammades också av landsbygdens folk, som slutade med sina bonniga tungspets-r och övergick till det fina, franska skorrandet.

De sydsvenska diftongerna är ett annat språkdrag som provocerar. De glidande vokalljuden i ord som haur döu beil (’har du bil’) och triftongerna i halleou miour (’hallå mor’) verkar skava i öronen på andra svenskar. Vi har glömt att diftonger var det normala uttalet under fornnordisk tid, alltså även för uppsvenskar.

I Lund, en universitetsstad där folk från hela landet samlas och rörligheten är stor, hör man inte mycket av vare sig diftonger eller tungrots-r. Här är det nästan bara den skånska intonationen som avslöjar geografisk hemvist. Lundaskånska har man ju kunnat höra i radio ganska länge – så kallas den också för P1-skånska. Men även denna light-skånska har väckt ont blod hos många radiolyssnare, konstigt nog.

Nu finns det ändå tecken på att skånskans status är på väg att ändras. I stället för att hamna på sedvanlig bottenplacering tog den sig ända upp på plats tre i en omröstning om landets sexigaste dialekt. Kanske dags för uppsvenskarna att återuppta diftongerna – huvudstadsdialekten kom bara på plats sju.