Skåningarna bytte aldrig språk

Vintern 1658 tågade Karl X Gustav med sina trupper över de frusna sunden mellan Jylland och Själland. Svensk historias mest spektakulära militära bedrift slutade utanför Köpenhamns portar, där danskarna tvingades ge upp. Vid freden i Roskilde tillföll det gamla Östdanmark Sverige. Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän har sedan dess varit en del av det svenska riket.

"Nu bror Fredrik skola vi talas vid på god svenska!" lär Karl X Gustav ha utbrustit, när han fick höra att isen var stark nog att bära honom ända till den danske kungens slott.

Men något sådant samtal blev det nu inte riktigt. Nog för att fredstraktaten var författad på svenska, men varken det danska hovet eller de nya svenskarna var speciellt intresserade att byta språk i rasket. Än i dag finns det de som undrar vilket tungomål skåningarna egentligen talar.

Den process som brukar kallas försvenskning tog inte sin början förrän ett par decennier senare. Tjugoett år efter Roskildefreden hade ännu ett krig mellan Sverige och Danmark avslutats. Gränserna från 1658 lämnades orörda, men Skåne var ett skövlat och utbränt landskap, där tusentals gårdar låg öde.

De danska snapphanarnas gerillaverksamhet hade drivit fram något som närmast kan kallas inbördeskrig i vissa delar av regionen. Stämningen mellan svenskar och skåningar var hätsk. Kungens beslut att ta ett hårdare myndighetsgrepp om provinsen ingick visserligen i en övergripande maktcentralisering. Men vikten av försvenskning tycktes extra stor i det motsträviga och strategiskt viktiga Skåne.

Frågan var hur man skulle gå till väga. Generalguvernören Johan Gyllenstierna kom med det mest vågade förslaget: tvångsförflyttning av skånska bönder till Baltikum. Men de planerna blev aldrig verklighet, möjligen för att Gyllenstierna dog 1680, efter bara ett år på sin post.

Den nye generalguvernören hette Rutger von Ascheberg, en gammal kungatrogen krigare av tyskbaltisk börd. Med honom kom strävan efter försvenskning att gå in i ett lugnare och samtidigt mer effektivt skede. Två av de viktigaste områdena var kyrkan och språket. Kombinationen tycktes oslagbar: kyrkan var en fysisk och mental mötesplats med stark folklig förankring, där man kunde skicka det svenska språket rakt in i de skånskdanska själarna.

Genom att höra prästen predika på svenska, rabbla en svensk katekes och sjunga nyöversatta psalmer skulle skåningen impregneras med den nya överhetens riksspråk.

Som adjutant i kyrkliga och språkliga frågor fick Ascheberg den nitiske biskopen i Lund, Canutus Hahn. Denne var en smart men inte särskilt bildad smålänning, en statstrogen administratör och karriärist som inte tvekade att sko sig själv när tillfälle bjöds.

Under Canutus Hahns energiska ledning förvandlades kyrkan till ett administrativt och juridiskt verktyg i försvenskningens tjänst. Den knappt femtioårige biskopen inledde sin ämbetstid med en sju veckor lång propagandatur i de sydsvenska landskapen. Han försökte få präster och klockare att frivilligt anpassa sig till svenskt språk- och kyrkoskick.

Lockbetet var att prästeståndet skulle återfå sin plats i riksdagen, vilken det förlorat under kriget. Moroten slukades utan större prut: 1681 hölls ett möte i Malmö där prästerna gick med på att anta svensk kyrkoordning. De lovade också att se till att barn och ungdomar fick undervisning i svenska. I koret efter mässan skulle klockaren förhöra de unga på färska svenska ABC-böcker och få dem att stämma upp i den nyskrivna psalmtexten Gud give konung Karl.

Till stöd hade Canutus Hahn en kunglig order från 1682 som sade att präster som envisades med att predika på danska "strax utan all nåd [skulle] suspenderas ab officio", det sistnämnda är latin för 'från tjänsten'. Även klockare kunde avskedas om de till exempel sjöng på latin i stället för på svenska. Order utgick om att prästerna skulle göra upp listor över vilka ungdomar som var läskunniga och vilka som behärskade den svenska katekesen. De var till att börja med inte så många.

Biskopen var inte främmande för udda metoder - som spioneri. Här fick han hjälp av den skrupelfrie prosten Sven Knutsson, som en augustisöndag 1682 smög sig in i Igelösa kyrka för att kontrollera vilket språk kyrkoherden Kristoffer Hiersås predikade på.

I Malmö fick den ungerskättade boktryckaren Vitus Haberegger beställning på flera tusen ABC-böcker, katekeser, evangelie- och psalmböcker, alla på svenska. Importförbud på danska böcker infördes, och när de svenska väl distribuerats drogs tumskruvarna åt på de skånska prästerna.

På stapplande svenska tvingades de nu förmedla det kristna budskapet till en oförstående menighet. Irriterade församlingsmedlemmar klagade över att de påtvingades ett nytt språk trots att de "varken var tyskar eller hedningar", som befolkningen i Gässie uttryckte saken. När välbekanta böner, psalmer och bibelord byttes ut fann sig plötsligt många hemlösa i sin egen religion.

Att lära in katekesen på svenska var inte heller det någon sinekur. Hur mycket skåningarna än ansträngde sig så "kunna de icke minnas eller fatta", som en kyrkoinspektör uppgivet rapporterade 1686. Mindre språkbegåvade präster tvingades anställa en vikarie, med följd att de gick miste om sina inkomster.

Men det var framför allt med det uppväxande släktet som en ny och svenskare tid skulle gry i det gamla Östdanmark. Canutus Hahn arbetade för att särskilda skolmästare skulle anställas för att lära barnen svenska, något som dock aldrig genomfördes fullt ut. I stället föll den otacksamma uppgiften på klockarna.

Resultatet blev att ungdomarna i allt större skaror uteblev från läsemötena. De skyllde på dagsverken eller utslitna skor. Den stressade Rutger von Ascheberg beslöt att en särskild kontrollant skulle tillsättas för att besiktiga de ungas kunskaper och utverka böter för dem som varit försumliga.

Till sådan uniformitetsinspektör utsågs före detta klockaren Per Tingberg, en obalanserad man (också han smålänning) som avstängts från sin tjänst på grund av fylleri och olämpligt uppträdande. Som kungens försvenskningskontrollant fick Per Tingberg dock stränga förhållningsorder om att ta det lugnt och undvika "dryckenskap, svärmeri, skjutande eller annat oskickeligt väsende".

För att ytterligare visa musklerna hade en förräderikommission införts 1682. Den skulle rensa ut opålitliga element ur de skånska kyrkorna. Juridiskt sett var det en tvivelaktig åtgärd och den ledde heller inte till att någon präst tvingades lämna sitt ämbete.

Men kommissionen skapade rädsla. Många präster kände sig klämda mellan biskopens krav på svensk liturgi och församlingsmedlemmarnas önskan om att höra predikan på hemvan danska.

Forskningen om försvenskningen har av naturliga skäl inriktats på skriftspråket. Canutus Hahns brevväxling med kungen, och brev skickade mellan biskopen och stiftets prostar, har legat till grund för en syn på försvenskningsarbetet som relativt enkelt och snabbt avklarat.

Man glömmer då att Canutus Hahn, liksom prostarna, naturligtvis var intresserade av att framställa sin egen insats i så ljus dager som möjligt. De rapporterade gärna om vilka framsteg de lokala kyrkoherdarna gjorde, och hur väl traktens unga tillgodogjort sig den svenska katekesen. Det främjade deras position och framtida karriär.

Språkanalyser av kyrklig korrespondens och domstolsdokument har dock kunnat både fördjupa och komplicera bilden. Sådan forskning har gjorts av bland andra kyrkohistorikern Stig Alenäs och språkvetaren Stig Örjan Ohlsson.

Generellt kan man säga att förändringen av skriftspråket var en långsam men stadig process som spände över åtskilliga decennier. Närstudier av de skånska prästernas brev visar att de ett par år efter Roskildefreden nästan uteslutande använde sig av danska i kontakt med svenska myndigheter.

För att visa sin goda vilja kunde de dock stoppa in en och annan iögonenfallande svensk glosa, eller verbändelsen a i stället för e. Fyrtio år senare var förhållandet det motsatta. Året då kurvorna skar varandra tycks ligga omkring 1680.

Stig Alenäs drar slutsatsen att även om de individuella skillnaderna var stora så framstår försöken att skriva svenska som mer framgångsrika än den djupare språkförståelsen. Stig Alenäs blandspråksanalys av prostarnas korrespondens under 1680-talet visar att enklare och vardagligare svenska språkdrag - till exempel å i stället för aa, eller ö i stället för ø - är rikligare förekommande än sådana som på djupet innebär ett språkbyte, till exempel grammatiska drag.

Så kallade hypersvecismer blir hos prostarna ett sätt att markera svenskhet. Till exempel kan de lägga in ett a i stället för ett e för att det "ser svenskare ut". Exempel: häradat i stället för häradet, störra i stället för större.

Stig Örjan Ohlsson har fördjupat sig i ett domstolsprotokoll från Helsingborgs kämnärsrätt, skrivet av stadsnotarien Peter Röring den yngre 1696. Röring föddes i Kristianstad 1672, alltså under svensktiden, men protokollet visar att ämbetsmannaspråket ännu i slutet av 1600-talet hade spår av danskan.

Bokstäverna ø, aa och æ är i princip helt borta, medan det förekommer exempel där for ersätter prepositionen för och ändelsen ld används i stället för ll.

Vanligast är dock användningen av svagtonigt e (53 procent) i stället för a (47 procent), exempelvis förmoder i stället för förmodar. Detta är ett av de mest utmärkande dragen som skiljer skriven danska från skriven svenska.

Hur mycket vet vi då om det språk som vanligt folk talade under denna turbulenta tid i Skånes historia? Ett av få vittnesbörd om 1600-talets talspråk är en avhandling av Johannes Fabrin, utgiven i Lund 1684. Han förfäktar idén att skillnaden mellan svenska och skånska är mindre än mellan danska och skånska. Analysen är inte särskilt djuplodande, utan går ut på att svenskar och skåningar talar med munnen, medan danskarna använder magen:

Ty vi svenskar, jämte skåningarna, frambringar utan möda och ansträngning vilka ord som helst, i det att vi bildar yttranden och stavelser i själva munnen. Men danskarna bildar de enskilda stavelserna och rentav enskilda bokstäver, i synnerhet vokaler och diftonger, så att säga i djupet av sin mage, och de ljud de åstadkommer stöter de därefter fram med sådan styrka att de för utomstående tycks stöna snarare än tala, och hur väl medvetna danskarna än är om att de väcker uppmärksamhet hos nästan alla andra nationer på grund av detta på andra håll icke brukade uttalssätt, så finner de likväl själva en sådan glädje i det, att den dansk som inte frambringar sitt språkljud tillräckligt djupt ur sina inälvor anses tala föga urbant och väl. Så har var och en sin skönhetsuppfattning.

Johannes Fabrins något illvilliga text tyder kanske på att det som kallas stød - det egenartade danska sättet att "störa" stämbandens svängningar så att det låter som ett litet stopp i talet - utgjorde en tydlig skillnad mellan svenska/skånska och danska på 1600-talet. Liksom att detta "tjocka" sätt att tala ansågs fint och förknippades med stad och överklass.

Alltså kan man tänka sig att de skåningar som före nationalitetsskiftet ville göra karriär och hålla sig väl med makten i Köpenhamn försökte anamma ett mer "maginfluerat" sätt att tala. Det betyder också, paradoxalt nog, att allmogen hade det lättare än till exempel adels- och ämbetsmän att ta till sig ett svenskt riksspråk efter 1658. Folket var i lägre grad påverkade av högreståndsdanskan.

Ytterligare en poäng är att de flesta skånska dialekter, redan före nationalitetsövergången, använde a i stället för e på infinitivformerna av verben (bada i stället för bade, hoppa i stället för hoppe). Här låg alltså skånskan närmare svenskan än danskan. De som inte hade några kontakter med huvudstaden på Själland, och därmed inte hade försökt rätta sig efter e-skicket, fick alltså även i detta hänseende en fördel när det gällde anpassning till rikssvenskan.

De flesta forskare verkar dock vara eniga om att de skånska dialekterna inte påverkades särskilt mycket av nationalitetsbytet.

- Man kan med stor säkerhet säga att den svenska erövringen av Skåne lämnade dialekterna fullständigt oberörda, säger Ulf Teleman, professor emeritus i nordiska språk vid Lunds universitet.

En liknande uppfattning har Carl-Erik Lundbladh, arkivchef vid Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.

- Dialekternas förändring var en långsam process ända fram till slutet av 1800-talet. Det var först med industrialisering, allmän skola och inflyttning till städerna som talspråket kom att ändras.

Ulf Teleman hävdar också att det främst var stadsborna som påverkades av svenskan.

- De stängdes av från sitt gamla kontaktnät i Danmark. Landsbygdens befolkning fick en mer passiv svensk språkkunskap. Den låg latent, men de hade ingen användning av den i det dagliga livet.

Att man kunde läsa katekesen på svenska eller sjunga svenska psalmer betydde alltså inte på något vis att man bytte språk i vardagen. Det faktum att den skånska dialekten än i dag har kvar sina tydliga särdrag är ett bevis så gott som något på att nationsövergången 1658 inte gjorde någon omedelbar skillnad när det gällde hur människor talade.

De nyheter som efter 1658 har nästlat sig in i skånskan kommer snarare från Stockholm än från Köpenhamn. Och för Skånes del var det därmed svenska - inte danska - som blev norm i den kommande dialektutjämningen.