Serieljud gäckar översättare

Ha, blip, blub, clap, click, pow, gaaa! (bankar i båsväggen), gaaa! (skräck och maktlöshet), dang, crunch, mmmph, gulp, erm, boop!

Det är en vanlig dag på jobbet och dags att ta itu med översättningen av seriestrippen Dilbert för 2008 års sista nummer av tidningen Larson! Ett jobb som innefattar översättning av en rad engelska ljudhärmande ord till svenska. Min strävan är att det både ska låta och stavas "som på svenska" - och alldeles särskilt glad blir jag om det finns ett oh eller uh-oh med, eftersom det ger mig tillfälle att skriva ’oj’ eller ännu hellre ’ojsan’ (en personlig favorit). Blip blir förstås ’blipp’, blub blir ’blubb’, clap blir ’klapp’ och click blir ’klick’. Men hur gör jag med pow? Ska det vara ’poff’, ’sock’, ’trock’ eller kanske ’tonk’?

’Trock’ och ’tonk’ är Ulf Lundells förslag. Hans senaste bok Vädermannen innehåller annorlunda beskrivningar av ljud, som kwadang och dut-dut-dut. Jag frågade honom om hur han tänkt kring sina ljudhärmande ord.

- Dut-dut-dut är ljudet från en kulspruta om man befinner sig på cirka åtta kilometers avstånd från skjutbanan, och jag tror faktiskt att kwadang hör hemma där också … kanonerna på skjutbanan, svarar Ulf Lundell. När ett träd faller låter det, som jag hör det, kraa-krisch-kraa-swoon-swash-SWAMM!-pisch. Från knäckning till att lövkronan slår i backen. Gran är mera kraak-swoosh ... thump.

Jag går i gång på Lundells skott- och naturljudsbeskrivningar och inser att det är dags att på allvar tackla det här med engelska serieljud på svenska. Kanske ska jag skapa en ordlista, som gör att jag slipper uppfinna hjulet för varje nytt gaaa och mmmph? Men först gäller det att ringa in vad det egentligen handlar om. Onomatopoetiska, eller ljudhärmande, ord förekommer i alla språk men skiljer sig åt mellan språken, trots att de ska beskriva samma läte. Detta beror bland annat på språkens fonologi, hur språkljuden fungerar inom de olika språksystemen. Dokidoki låter till exempel ett japanskt hjärta, medan ett svenskt låter dunkdunk eller ticktick. En engelsk groda säger ribbit; en svensk skulle snarare säga kväk. Svenska grisar säger nöff, i Finland säger de röh och
i Japan buuu! En svensk tupps kuckeliku förvandlas på franska till cocorico och på tyska till kickeriki.

Ljuden som förekommer i Dilbert kan delas in i två grupper: de läten som inte går att hitta i lexikon, som pssss, bzzzz, rrrrr, och de läten som finns att slå upp, till exempel smack, slick, host, hugg, dunk, buller, vissel, vrål, tjut, flämt, skrik, prutt, sprätt, bom, plask och plums. Orden tillhör ordklassen interjektioner. De är oböjliga ord, som kan fungera självständigt. Interjektionerna kan vara uttryck för känslor och uppmaningar eller beskriva skeenden.

Johan Andreasson är redaktör för tidningen Larson! och har många års erfarenhet av att redigera översättningar av serier från både engelska, franska och japanska till svenska. Hans tips till mig är att så långt som möjligt följa originalet när jag översätter ljuden i Dilbert. Står det crunch - som ju går att finna i ett lexikon - skriver jag ’tugg’, ’knaper’ eller ’kras’ på svenska, och inte ljudet som uppstår när man tuggar: ’krschh’. Står det däremot bzzz på engelska ska jag inte skriva ’surr’, utan också välja att skriva ljudet av ett bi som surrar på svenska: ’bzzz’. I det här fallet blev det samma! Men det gäller att se upp. E:et i engelska eeeh eller screeeech uttalas ju /i/, därför skriver jag ’iiiih’ och ’skriiik’ på svenska. Engelska cha-ching uttalas ju med tj-ljud - som på svenska inte skrivs med ch utan med exempelvis tj: ’tja-tjing’. Bokstäverna a-i-e i engelska aaieeeee assimileras på svenska till ’aajjjj’, eller möjligen ’aaajjjee’.

- Men det är faktiskt ingen självklarhet att ljud i serier ska översättas, säger Johan Andreasson. I till exempel den belgiska serien Gaston, amerikanska superhjälteserier och i Don Martins serier i Mad råder tvärtom tabu för att ändra ljudeffekterna. De är en del av bilden - och därmed en del av serieskaparens intention - och det skulle vara ett brott mot genren att ge sig på dem.

Ledstjärnan på sextio- och sjuttiotalen var att så långt som möjligt försvenska när man översatte serier. Man skulle gärna placera figurerna i svensk miljö, man redigerade ogenerat och kortade till och med ner texterna. Just ljudeffekterna lät man däremot oftast, av tekniska skäl, vara i fred eftersom de ju kunde täcka en halv bild, eller "vara inkomponerade" i bilden, som Johan Andreasson säger. Att översätta exempelvis ett POW lät sig inte göras med mindre än att hela bilden fick ritas om!

I dag är ambitionen vid översättning av serier i stället att så långt som möjligt vara originalet trogen, något Johan tror beror på seriernas ökade status, men också på att vi med digitala medel har bättre möjligheter att "fixa omfånget" - en omsorgsfull översättning blir nästan alltid längre än originalet. Och om man förr tog översättning av serier mer med en klackspark handlar det i dag om att göra skämtet/budskapet/berättelsen begriplig på det nya språket - men utan att tumma på skaparens avsikt.

Johan Andreasson, som redigerat översättningar av japanska mangaserier, berättar att man där har ytterligare en dimension att tampas med. Förutom ljudeffekter kan det nämligen finnas plötsliga känslolägen, som till exempel rodnar eller svettas, inkomponerade i bilden.

Professor Kalkyl i Tintin fick sitt svenska namn på den tiden då man gärna försvenskade.
I originalet heter han Tournesol.

- Hade man översatt Tintin enligt dagens ideal hade han förmodligen fått behålla namnet, eller möjligen fått heta Solros, säger Johan Andreasson.

I den aktuella nyöversättningen av Tintin heter professorn dock fortfarande Kalkyl, eftersom det är etablerat.

I tidiga svenska Dilbert-strippar, från början av nittiotalet, får man stifta bekantskap med Herbert, Hundbert, Kattbert och Råttbert i stället för som nu, Dilbert, Dogbert, Catbert och Ratbert. Det är heller inte längre lika viktigt att låtsas att Dilbert jobbar på ett svenskt företag utan okej att låta honom finnas i sin amerikanska ursprungsmiljö.

Detta synsätt är dock inte helt genomfört. Dollar översätts till ’kronor’, och referenser till aktuella amerikanska händelser och personer, ibland okända för oss svenskar, anpassas till svenska förhållanden. Eller också inte. Principen att vara konsekvent är nämligen underordnad det som skaparen velat förmedla. Just Dilbert bygger mycket på igenkänning. Skämten är ofta korta, komprimerade repliker som uttrycker allt från komplicerade samspel till hela resonemang.

Men åter till arbetet! Jag hann översätta och skicka i väg stripparna för nummer 13 innan jag stämde träff med Johan Andreasson. Med mina nyförvärvade kunskaper hade jag kanske varit originalet ännu mer trogen och lämnat mmmph ovan som det var, eller skrivit mmmff. GAAAA skulle jag ha låtit vara. Boop känns inte så svenskt i sin stavning, men hur jag än försöker kan jag inte komma på något ord som bättre beskriver en undertryckt rapning som liksom puffas ut mellan plutande läppar.