Schh

Hur gammalt är det mänskliga språket? Hur började det? Är alla språk släkt? Och i sådana fall, finns det något som heter samma sak på alla språk?

Ja, här handlar det naturligtvis om frågor vi aldrig kommer att få några säkra svar på. Ofta för att de helt enkelt inte finns. De talade mänskliga språken måste ha en glidande gräns bakåt, mot apornas olika läten. Dessa kan kommunicera en hel del inom flocken, och man kan till exempel notera att varningslätet hos vissa aparter kan låta olika, beroende på vilket rovdjur som hotar. Men det är viktigt att understryka att djuren inte har språk - utan ett system av signaler.

Språk är något mycket mer avancerat. Människan har tagit kommunikationen inte bara ett steg längre än aporna (och en del andra djur) - utan åtskilligt flera.

När djur använder sig av signaler - som inte alls behöver bestå av ljud, det kan vara rörelser, utsöndrande av dofter och så vidare - så har varje signal sin betydelse. Möjligheten att förmedla budskap är därför begränsat: med ett ljud som till exempel varnar för orm kan aporna endast göra en sak - just det: varna för orm.

Det smarta med den mänskliga uppfinningen språk, är ju att ljuden sällan betyder någonting. Inte i sig, i varje fall. Vad betyder ljudet /s/? Ingen­ting, i regel. Vad betyder /o/? Och /l/? Nada! Men just dessa tre bildar tillsammans ordet sol. Och eftersom ljuden ändrar betydelse beroende på hur de kombineras går det att få fram ett oändligt antal betydelser. Själva ljuden i sol har inget med vare sig hetta, helium, stjärnor eller himlakroppar att göra. Man kan stoppa in ytterligare ett ljud någonstans, till exempel /t/, och betydelsen blir en helt annan - stol.

Någonstans i evolutionen måste denna princip ha utvecklats. Den ligger långt tillbaka, tiotusentals, kanske hundratusentals år eller mer - men ändå inte längre bort än att vi kanske fortfarande kan hitta rena signaler övervintrade i våra kommunikationssystem. Alltså, ord som ser ut som ord, men som egentligen inte är det. Och jag tror att de kan vara viktiga felande länkar, som kan leda oss en bit på väg mot språkets ursprung.

När man vill att någon ska vara tyst säger man vanligen schh till vederbörande. Är det ett ord? På sätt och vis kanske, men åker du utomlands skulle du upptäcka att det fungerar även utan­för Sverige. Man blir förstådd med det på väldigt många platser. Eftersom det knappast är ett lånord, och man i övrigt inte har hittat bevis för ett allmänt släktskap mellan flera av de språk där det används, bör man nog bli lite misstänksam.

Dessutom - schh - det är faktiskt bara ett sje-ljud, ingen vokal alls i det, och som sådant sällar det sig till en exklusiv grupp. Ord brukar innehålla åtminstone ett vokalljud.

Med denna misstanke kan vi till exempel gå till finskan. Det finns inget sje-ljud i finska språket (vilket är förklaringen till brytning typ /su å suttifem/). Ändå säger finnarna schh när de vill att någon ska vara tyst. Ordet följer alltså inte de fonetiska lagarna i finskan. Varför? För det är inget ord, utan en - signal. Det är alltså ett slags funktionsljud, ett arv från den tiden långt tillbaka då vi ännu inte knäckt koden med ljudsymbolisk kommunikation.

Vilken skulle då funktionen vara? Den som hört ljudet av en människas blodomlopp inspelat någon gång vet att det som dominerar är det massiva suset och bruset av blodet som rör sig genom kärlen. Det är alltså det ljudet som fostret vistas i under graviditetens nio månader. Att födas anses som den största chock och stress vi utsätts för under hela vårt liv. Det är alltså inte konstigt att vi därför längtar tillbaka till moderlivet lite, särskilt i början. Det borde alltså vara sövande och trygghetsskapande om vi, så gott det nu går, kunde återskapa detta ljud för våra minstingar. Och det är alltså det vi gör när vi säger schh. (Ännu som vuxna brukar vi tycka att susande ljud är lugnande och sövande, till exempel från havet eller trädens kronor).

Kanske finns det alltså i vårt schh en obruten kedja tillbaka till våra förfäder, bortom uppfinningen och utvecklingen av språket i vår mening. Samtidigt kan det berätta just något om steget från signalsystem till språk. Om jag nu har rätt, att det ursprungligen använts för att söva små barn, så är användningen när vi vuxna säger det, också till varandra, exempel på ett funktionsljud som fått en bildlig betydelse: det överförs symboliskt: 'var tyst som ett sovande barn/som om det vore ett barn här som ska somna'. Det är också helt tonlöst, liksom viskningar i allmänhet.

Kanske var det sådana erfarenheter som undermedvetet ledde in våra förfäder på en bana mot kommunikation med symboler.