Så fick jag Gud att lätta!

”Men Paulus sade till honom: ’Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig’.” (Apostlagärningarna 23:3 i Bibel 2000.)

Aposteln Paulus står inför rätta och svär åt domaren: ”din vitmenade vägg!” Hur kan man översätta det till ett modernt och enkelt språk?

Bibeln är en väldigt lång text. Ungefär fyra miljoner tecken, för att uttrycka det matematiskt. Så när jag fick en förfrågan från LL-förlaget om jag kunde tänka mig att bearbeta Bibeln till lättläst svenska, skrattade jag först bara.

LL-förlaget ger ut litteratur på lätt svenska för vuxna. De arbetar med tre nivåer, där nivå 1 är den lättaste (se faktaruta). Nya testamentet kan egentligen inte ingå i någon av nivåerna med tanke på själva omfånget. Men i språket ligger den på nivå 3 – med många karaktärer, termer som kräver viss förförståelse, längre meningar och bildspråk.

Det finns egentligen bara en stor risk med att bearbeta en text till lättläst: att texten blir fattigare. Men när jag insåg att frågan var allvarligt ställd, kändes risken fjuttig i jämförelse med målet – att ge fler människor möjlighet att lära känna en av världens mest inflytelserika texter.

Men att ge sig på att göra hela Bibeln lättläst var ett alltför stort steg. Nya testamentet, där Jesus är huvudperson, utgör ungefär en fjärdedel av Bibeln, och det fick lov att räcka.

Bibeln är indelad i böcker, kapitel och verser. På så sätt kan läsaren orientera sig i den ofantliga textmassan. Och det fanns ett grundkrav för arbetet: alla verser i Nya testamentet skulle finnas med!

Kravet kom från Svenska bibelsällskapet, SBS, som i ett tidigt skede kom med i arbetet. SBS representerade användarna i det omfattande arbetet med att ta fram Bibel 2000 – den utgåva av Bibeln som vi skulle utgå ifrån.

Först baxnade jag över kravet. Hur skulle jag då kunna förkorta? Men jag kunde vara lugn. Det fanns utrymme för stora sågen att gå fram över orden, visade det sig. Den lättlästa versionen är kortad med cirka två tredjedelar!

Syftet med att behålla alla verserna var att göra den lättlästa versionen användbar i samma sammanhang som den ”svårlästa” versionen. Notera att jag skriver ”svårläst” och inte ”originalversion”. Det går inte att svänga sig med begrepp som ”original” när man bearbetar bibeltext, om man inte använder de allra äldsta skrifterna på hebreiska och koinégrekiska. Också värt att notera är att koinégrekiska var talspråk vid den tid som Bibeln kom till.

Att behålla alla verser bidrog också till att göra bearbetningen till just det: en bearbetning. Den som försöker stryka hela kapitel eller böcker och fixa sammanfattningar gör något helt annat. För LL-förlaget var det viktigt att resultatet skulle kännas som en ”riktig” Bibel, inte en barnbibel eller ett utdrag. Nu blev det ett riktigt Nya testamente, med rätta bibelkänslan. En bok som mycket väl kan användas när församlingar firar gudstjänst eller har bibelstudiegrupper.

Målet var att korta texten, slopa bisatser i allmänhet och inskjutna bisatser i synnerhet. Början på Lukas berömda julevangelium kan visa hur detta gick till. I Bibel 2000 skriver evangelisten:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.” (Lukas 2:1-3)

I den lättlästa versionen blev det:

”Vid den tiden gav kejsar Augustus order om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen. Alla skattskrev sig i sina hemstäder.”

Ett annat mål var så klart att ersätta gammalmodig skriftspråkssvenska med modern dito som används i dagligt tal. I julevangeliet har jag till exempel bytt ut utfärda en förordning mot ge order om.

Men så kom sådana där fantastiska passager som den när aposteln Paulus svär åt domaren: ”Gud skall slå dig, din vitmenade vägg!” En vitmenad vägg är en nyputsad, intetsägande yta som ännu inte bär spår av liv. Men det kan ju inte Paulus säga; det är inte bara längre och krångligare – det är en värdelös svordom också. Den lättlästa versionen blev till slut:

”Men Paulus sa: Gud ska slå dig, du är bara en tom utsida. Du ska döma efter lagen men det är emot lagen att slå mig.”

Ett annat kraftuttryck som är ganska svårbegripligt för den moderna läsaren är ve. Det är litet och praktiskt, och förekommer ganska ofta i Nya testamentet. Ve er! betyder ungefär ’fy fan för er’ eller kanske lite mildare; ’era stackare’. Allra helst skulle man väl översätta tvåbokstavsordet ve med ’fy fan för er, era stackars kräk’. Längre och krångligare. Igen. Vi beslöt, efter långa diskussioner, att byta ut ve mot stackars er genomgående. Det gör att uttrycket blir lite snällare ibland. Men vi tyckte fördelen med att ha endast ett begrepp överskuggade det faktum att Jesus ibland uttrycker sig lite mesigare i den lättlästa versionen.

Svordomar sägs ibland vara ett bevis på bristande bildning och ordförråd. Men den som säger så har aldrig jobbat med lättlästbearbetning. Svordomarna gör språket rikt och varierat. De berättar om vad som ansågs uselt vid den tid när berättelsen utspelar sig. De talar också om för läsaren vilket slags person den är som uttalar svordomen.

Vi vågade oss på en del radikala ingrepp, tack vare att det fanns teologisk expertis med i projektet. Det blev tydligt flera gånger i processen att kunskap ger mod. Jag hade aldrig vågat göra en del av de nya formuleringarna på eget bevåg.

Ett exempel på den typen av omformuleringar var att vi gjorde texten mer könsneutral när originalversionen tillät det. Och då menar jag verkligen originalversionen – på koinégrekiska.

I första Johannesbrevet i Bibel 2000 står:

”Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.”

Det blev i lättläst version:

”Gud har gett oss detta bud: att den som älskar Gud också ska älska sin bror och syster.”

Det koinégrekiska ord som brevskrivaren använder är inte solklart könsbestämt. Det skulle kunna gå att tolka det som ’syskon’.

Bibeln är proppfull av maskulina ord för Gud. Detta försökte vi rensa i så gott det gick. Många Herren Gud vår Fader gick att ersätta med bara Gud, utan problem.

Det finns en rad ord i Bibeln som är mycket välkända och mycket obegripliga. För att nämna ett: evangelium. Sådana bibliska ord, eller ”storord” om man så vill, blev ett ständigt diskussionsämne under de två år arbetet med bearbetningen varade.

Jag prövade att förenkla. I fallet med evangelium försökte jag med ’glatt budskap’. Det funkar ganska bra vid ganska många tillfällen. Men inte alltid och överallt. Likadant är det med ord som rättfärdig och barmhärtighet. I många fall fungerar en enklare och modernare omskrivning, men så betyder plötsligt barmhärtighet inte riktigt samma sak som förra gången det nämndes. Och så är man hopplöst intrasslad i alla möjliga och omöjliga omformuleringar, som bara blir längre och längre.

Lösningen blev att Nya testamentet på lätt svenska helt enkelt fick en liten ordlista i slutet. Fördelen är att de bibliska orden står kvar i sitt sammanhang. De ger onekligen den rätta bibliska känslan. Samtidigt ger ordlistan läsaren en möjlighet att faktiskt förstå innebörden i dessa ord. I julevangeliet fick till exempel ordet skattskrivas stå kvar, men förklaras i ordlistan.

Ett annat dilemma var att det ofta tar mer plats att skriva begripligt. Det blev tydligt när det gäller att egennamn som författarna slänger sig med helt utan introduktioner. En del har säkert koll på att Jeriko är en stad. Men långt ifrån alla. Det är lätt att fastna på oförklarade egennamn som man inte känner igen. Men för att förtydliga måste man lägga till ord. Jag la in förklarande ord, som staden, floden, köpmannen eller motsvarande på många ställen.

I dag jobbar jag med en annan klassiker, som har många beröringspunkter med bibelberättelserna. Det är Selma Lagerlöfs verklighetsbaserade epos Jerusalem. Hon skildrar hur människor i en liten socken i Dalarna ansluter sig till en sektliknande församling i slutet av 1800-talet. De bestämmer sig för att sälja allt de äger och emigrera till den heliga staden, Jerusalem.

Selma Lagerlöf låter sällan sina karaktärer svära. Hon hade överlag ett mer vårdat språk än de som en gång nedtecknade Nya testamentet. Men hon är fenomenal på en annan av språkets underfundigheter – att låta historien berättas mellan raderna:

”Men kyrkoherden var inte så lätt slagen. Så snart det var fråga om en världslig sak, visste han mycket väl hur han skulle lägga sina ord. Nu var han en annan man, än då han stod i sin predikstol.”

Selma Lagerlöf ger här en kärleksfull beskrivning av en människa som hamnat i fel yrke i livet. Byns kyrkoherde är ingen stor predikant. Han blir blyg och försagd när andliga ämnen kommer på tal. Men när han till exempel agerar mäklare vid en gårdsauktion, då är han i sitt esse.

Men det Selma Lagerlöf säger mellan raderna kan ju inte förenklas. För att texten ska fungera blir jag tvungen att jobba lite annorlunda mot när jag bearbetade Nya testamentet. Jag måste behålla mer text på vissa ställen för att få med även det som inte sägs rent ut, och stryka mer på andra ställen.

Selma Lagerlöf är också en mästare på dialog. En långsam dialog, som tycks direkt överförd från de där samtalen som uppstår när grannar eller släktingar talar om allvarliga ting. Det finns så mycket som inte kan sägas, men som sägs ändå om man har ork att lyssna på allt som sägs.

I bästa fall blir bearbetningen en varsamt klippt version som ändå lyfter fram försiktigheten som finns människor emellan. I sämsta fall framstår karaktärerna som speedade, känslokalla varelser som talar i stackato.

En sak är i alla fall säker, det hjälpte att ha bearbetat Nya testamentet innan jag gav mig på Selma Lagerlöf. Hennes berättande ligger nära det bibliska sättet att upprepa och tala i liknelser. Och för henne och hennes karaktärer utgjorde Bibelns berättelser ett gemensamt sätt att förstå världen.

Nya testamentet och Jerusalem är båda böcker som jag finner meningsfulla att bearbeta. Det författarna vill berätta ger läsaren så oerhört mycket att fundera över, även när språket förenklats. Jag vågar påstå att bearbetningen ibland ger texten nytt liv.