Så blir du varse SAGANS gyllene ord

Kommer dagens uppväxande släkte i kontakt med de gamla folksagorna? Åjo, det händer. På biblioteket där jag bor hade någon frågat om det fanns flera sagor som Disney skrivit än Askungen och Snövit.

Det är kanske så sagorna traderas i dag, med enstaka förekomster som barnteater.

Sagorna var ju faktiskt också muntligt berättade, tills man när nationalromantiken tog fart på 1800-talet febrilt började teckna ner dem för att hitta och bevara ”folksjälen”. I de bästa återgivningarna tycker man sig också höra sagesmannens röst, ofta en blandning av dialekt, ålderdomliga fraser, bibelcitat, nyare herrskapsord och nedsipprade byråkratiska vändningar.

Runt sekelskiftet 1900 gled synen på sagorna över till att anses som litteratur för barn, och pedagogiska tanter och farbröder skapade till den änden någon sorts sagostil. För oss som växte upp under mitten av 1900-talet var denna stil förstås rejält föråldrad, men det var ju så sagorna skulle låta.

Vi bortser nu från sagornas formella struktur – tretal (tre bröder, tre gåvor, tre prov), huvudpersonens färd från underläge till upphöjdhet, lönande egenskaper som klokhet, ädelmod eller list, allt inramat av inlednings- och avslutningsformler som Det var en gång, Och är de inte döda så lever de ännu. Men inom dessa ramar finns ytterligare ett bestånd av fasta fraser och förutsägbara formuleringar.

Hör nu bara. En kung i ett fjärran land … enda dotter … kärare än sitt eget liv … övermåttan skön, men hårdhjärtad. Prins … ärnar ta henne till äkta … förvandlas till groda … dela sovgemak … konungadottern hemsk till sinnes, gråter bitterliga, tårar på kräldjurets hjässa … med ens där den fagraste ungersven, redo att på stund bli prinsessans gemål. Prinsessan hjärtans glad … strax rustas till bröllop, varar i dagarna tre. Och så levde de lyckliga så länge de levde.

Så har vi den fattige gossen, askepotten: beger sig åstad för att söka lyckan, möter vederstygglig trollpacka. ”Guds fred”, hälsade pilten, ”kan jag hjälpa moster med den tunga bördan?” ”Som du vet att skicka dig ska du få en sak av mig som kan vara dig till hjälp i nödens stund, och med den skall intet ont vederfaras dig”, genmälte kärringen.

Traskar så på, står när det lider mot aftonen framför ett präktigt slott med tinnar och torn. Träder inför kungen. Denne först mäkta vred men låter sig, när häxtingesten gjort vad den ska, undfägnas med de kostligaste rätter, smörjer kråset, låter sig väl smaka, äter och dricker av hjärtans lust så att det står härliga till. Prinsessan och halva kungariket, men hur det sedan går förmäler inte historien.

Ja, så där går det på. Klädnader och husgeråd är präktiga eller kostbara, ringar, äpplen och goda flickors hår är gyllene. Räkneorden två och tre ersätts gärna med tvenne och trenne. Man inte bara frågar utan spörjer även, man upprepar inte, man gentar. Man får inte syn på, man blir varse. Man blir inte arg, man harmas eller blir som sagt mäkta eller övermåttan vred eller storligen förgrymmad och givetvis bryter man inte ihop utan blir översiggiven av sorg eller ånger.

Att hälla gamla sagor i nya läglar medför ofta en risk för stilistiska dikeskörningar. Men författaren och tecknaren Tony Ross klarar i sin bok Bullerskaft och andra sagor berättandet med underbara brittiska underskruvar, och den svenska översättaren Anne-Marie Karlsson träffar hans ton. Barn i min närhet kan höra sagorna hur många gånger som helst. Där finns den om sötgröten som katastrofalt rinner ur den förtrollade grytan vilken kräver lösenordet ”Sluta, lilla gryta, sluta!” för att inte dränka hela nejden. När modern som satt i gång koket aningslöst får säga ”Okej, det räcker”, då ramlar barnbarnen ur sängen av skratt.

Det uppväxande släktet har uppenbarligen en inre kompass för vad som är sagospråk och vad som är stilbrott. Men då måste de också matas med sagorna, återberättade eller upplästa, inte bara i Disneyversionen. Snipp, snapp, snut.