Runorna gav Ärinvard rätten till jorden

Det finns en rad runristningar i landet som, förutom att vara ett monument till minne av en avliden släkting, fungerar som arvsdokument. Genom runstenens text fastläggs arvsrätten till fädernejorden.

En 2,5 meter hög runsten står rest vid Sandsjö by någon mil nordost om Sävsjö i Småland. Stenen står kvar på den plats där den ursprungligen restes, och platsen kallas i dag Runåsen. I Rannsakningarna från 1690 beskrivs stenens plats: ”Wed Sandsiö står en Runsteen på en högh backe hoos Siön mädh bookstäfwer”. I närheten finns en riklig förekomst av gammal åkermark, så kallad fossil odlingsmark, från perioden 500–1100.

Ärinvard lät resa denna

sten efter Hägge, sin far,

och Hära, hans far, och

Karl, hans far, [och] Hära,

hans far, och Tegn, hans far,

och efter dessa fem förfäder.

Runtexten inleds på traditionellt vis. En namngiven person, i detta fall Ärinvard, utförde en minneshandling, det vill säga lät resa stenen, efter en avliden anförvant, Hägge, sin far. Det som sedan följer är däremot mycket ovanligt. Ärinvard namnger sina förfäder i ytter­ligare fyra släktled. Sådana här uppräkningar förekommer i fornisländsk diktning. Det heter på isländska langfeðgatal, ’uppräkning av förfäder’. Det är just det ordet som ingår i formuleringen på runstenen i Sandsjö. Textens avslutning lyder på normaliserad runsvenska ok æftir þa langfeðrga fæm, alltså ’efter dessa fem förfäder’ i modern översättning.

Varför var det då viktigt att räkna upp alla dessa förfäder? Jo, detta är inte något vanligt arvsdokument. Genom att noggrant kunna redovisa sina förfäder i rakt nedstigande led i flera generationer markerade man sin arvsrätt till så kallad odaljord. Det var en starkare form av äganderätt. Enligt den norska medeltida Frostatings­lagen måste man kunna visa att jorden ärvts från far till son i fyra generationer. En annan norsk medeltida lag, Gulatings­lagen, krävde att man var den sjätte innehavaren av jorden för att den skulle få räknas som odaljord. Denna typ av jord­innehav kunde inte säljas hur som helst. Den som innehade odaljord var en självägande bonde som åtnjöt vissa rättigheter som inte tillkom frälsebönder eller kronobönder.

Att äga jord i odal var ett begrepp som också fanns på svenskt område i gammal tid visas av att det förekommer i två runinskrifter, en från Uppland och en från Södermanland. På den uppländska från Danderyd norr om Stockholm står det uttryckligen ”denna gård är deras odal och ättearv”.