Rubrikernas rivigaste rim

I alla typer av tidningar, och på alla redaktionella avdelningar - från ledarsidan till sporten - tycks allitterationerna snarare vara regel än undantag. Så här kan det låta:

"Förtroendet för forskning i fara" (Svenska Dagbladet), "Modellen som musa" (Plaza Kvinna), "Sveriges svek mot sälarna" (Djurens Rätt), "Konservativ kommatering" (Språktidningen), "Låt läsningen läka dig" (Kattis & Co), "Bättre behandling för barn" (Psoriasistidningen), "Tennis under total tystnad" (Aftonbladet), "Ta en Tunisien-tur" (Metro), "Påfrestande och pratig prosa" (Upsala Nya Tidning), "Börsen backade på bred front" (Dagens Industri), "Ny supermedicin stoppar stroke" (Expressen).

Så vanligt är stilgreppet att det nästan syns mest först när det inte används.

Strikta språkregler säger att allitterationer - även kallade bokstavsrim, stavrim och uddrim - är upprepade likartade ljud i närstående, betonade ord. Allitterativa rim förekommer inte i slutet (nära och kära) utan i början av orden (klappat och klart). Regeln är att konsonanter ska vara identiska för att allitterera (spott och spe, nöd och näppe), medan vokaler ska vara olika (en för alla, ung till åren). Numera tillämpas dock ofta en liberalare tolkning och även lika vokaler kan allitterera, som i inledningens "alla attraheras av allitterationer".

De bästa allitterativa rubrikerna bör kännas oundvikliga, som att detta var det enda och det bästa valet. Ordens innebörd får också gärna skruvas ett halvt varv, anser Peter Östman, redigerare på Svenska Dagbladets kulturredaktion.

- Mottagarna tycker nog att allitterationer ger en stark effekt, att de förhöjer texten ett snäpp över det vardagliga och nästan får en lite officiell, tidlös prägel, spekulerar han.

Vi tittar gemensamt på några aktuella rubriker. Själv är Peter Östman ganska nöjd med sin egen rubrik, "Röstresurs", till en artikel om en operasångare. Det tvådelade, i sig allitterativa ordet, röst-resurs, används normalt inte om en person utan om en egenskap och då i plural: röstresurser. Här har han kreativt lekt med språkets olika betydelser. En annan rubrik över en intervju med U2-stjärnan får också godkänt: "Bono berättar". Kort, enkelt.      

- Här köper man en sorts innehållslöshet, därför att rubriken är allitterativ. "Madonna berättar" skulle knappast gått att skriva, tror Peter Östman.

Däremot tycker han att rubriken till Dagens Nyheters recension av filmen Män som hatar kvinnor, är på gränsen: "Sanslöst säker Salander". Där skiner ansträngningen igenom lite väl mycket. Det hotar att bli "översnitsigt", som om rubriksättaren skriker: se vad jag kan!

- Innehållet går alltid först. Det ska vara fyndigt och innehållsrikt. Men det finns många som inte kan hålla fingrarna i styr. Ibland anstränger man sig inte tillräckligt. Kommer man inte på en bra rubrik så kan man alltid skriva allitterativt. Det blir ett tomt trick.

Så vill Peter Östman själv inte jobba. Han föredrar mer lågmälda, underfundiga formuleringar.

- Jag vill vara återhållsam, gärna arbeta i det fördolda, lägga till något utan att det prålar.

"Resande resonör", som rubrik på en artikel på kultursidan, och "Absurda hugskott utan uppföljning", på en recension, tycker han har bra klang och rytm.

- Effektivt, säger Peter Östman.

Men det finns en dubbelhet i vårt förhållande till allitterationen. Banala till utseendet (varje barn kan känna igen dem) och betydelsemässigt överflödiga, verkar de ändå vara helt omistliga. Fast - återigen en paradox - det är inget vi pratar om. Allitterationen som slösande självmedveten snickarglädje anses kanske lite vulgär, helt enkelt. Bruket kan befaras ge en billig bismak av buskis.

Stilgreppet har icke desto mindre sina tydliga funktioner.

1. Allitterativa texter är lättare att minnas och lära sig. Det förklarar deras dominans i lag- och regelsamlingar, reklam, sagor, religiösa och pedagogiska texter.

2. Allitterationer tilltalar vårt estetiska sinne för form och rytm, inger lustkänslor och är "säljande" genom att locka till läsning.

3. Allitterationernas inneboende harmoni stärker det underliggande budskapet. Det bygger på den urgamla föreställningen om att det sköna är sant och riktigt. Stilmedlet ingår därför i retorikens manipulativa verktygslåda.

4. Allitterationens upprepande karaktär kan användas för att skapa förbindelser mellan skilda begrepp i satsen och samtidigt fungera betydelseskiljande.

5. Allitterationer i tidningsrubriker signalerar tydligt journalistens formuleringsfrihet och bidrar därmed, på sitt lilla sätt, till att manifestera pressens oberoende.

Karin Bernspång, mångårig redigerare och reporter på Västerbottens-Kuriren, samt journalistlärare, anser att en fungerande allitteration är en som ligger bra i munnen.

- Det får inte vara krystat utan komma naturligt. Ofta är det två ord som visar sig passa ihop, och då försöker man komma på ett tredje. Men om man måste sitta för länge och klura, då får det vara.

Det finns ingen journalistisk poäng med allitterationer, annat än att de gör rubrikerna lättare att läsa. Inte heller är det något som man direkt talar om eller uttalat arbetar med på redaktionen, säger Karin Bernspång, men tillstår att hon ändå har ett särskilt förhållande till dem.

- Jag har en dragning till allitterationer, nästan omedvetet. Jag är tilltalad av det sättet att formulera, känner mig lite nöjd om jag får till en bra allitterativ rubrik. Men jag gör det inte medvetet - det händer när andan faller på. Det har med språkkänsla att göra, när allting stämmer kopplas allitterationen in, säger hon.

Fast sammanhanget spelar roll för vilka svängar en rubrikmakare kan ta ut, menar Karin Bernspång bestämt.

- Allitterationer passar inte i rubriker på "hårda" nyheter, om en kommunal skandal eller ett knivdåd exempelvis. Då går det bort. Däremot kan det platsa med allitterationer på lättare texter som nyhetsfeature, reportage och på sport- och kultursidor.

Resonemanget att allitterationer sänker seriositeten gäller generellt, instämmer Peter Östman.

- Därför ser man kanske oftare lekfulla allitterationer på kultur-, nöjes- och sportsidor. "Hälsokatastrof hotar Haiti" som rubrik på Dagens Nyheters förstasida förra året gick möjligen an. Men ett fjärde ord på h i den rubriken skulle betraktats som oseriöst eller raljant.

Gränsen kanske går just vid tre allitterativa ord i seriösa sammanhang. "Kaos kring kärnkraftverken", löd en rubrik i Svenska Dagbladet den 15 mars i år. Samma dag återfanns rubriken "Japans jättenota" på tidningens ekonomisidor.

Men sista ordet verkar inte vara sagt. Förhoppningsvis kommer medieforskare i framtiden att intressera sig mer för användningen av allitterationer inom journalistiken; hur de samtidigt uttrycker pressens formmässiga frihet och fångenskap, förslagsvis. Men allitterationerna är också ett tydligt tecken på en tredje statsmakt som ger hals: "Hör och häpna, kom och köp våra konstfärdiga konstruktioner!"