Röstlöst – men inte tröstlöst
Redo för ännu en dag på bokmässan tar jag hotellhissen ner. Där står en kollega och frågar hur jag mår. Bra, ska jag svara. Bra! Varför låter det ingenting? Rösten är borta. Jag prövar igen. Borta! Det här är ju inte sant.
Nu har jag i perioder varit en ordentligt tystlåten person. Ändå är det stor skillnad mellan att inte vilja eller våga prata – och att inte kunna. Nu kan jag inte. Det går rakt inte att stå i en monter och diskutera språk. Jag jobbar ju på Språktidningen, för allt i världen. Jag måste ha en röst.
Det hela artar sig till en lika intressant som skrämmande upplevelse. Eller nej. Den är mest skrämmande. Skräcken stiger, speciellt när man ser andras reaktion. Alla tittar konstigt när jag inte kan säga hej, tack och be om ursäkt. Folk artikulerar vilt när de pratar med mig, som om jag inte längre hade alla hästar hemma.
Fasa! Tänk om rösten aldrig återvänder? ”Tystnad och tålamod”, svarar vännen Sjuksköterska på ett desperat sms. Tack och lov för dagens teknik, tänker jag. Hur kommunicerade de som tappade rösten före mejlens och mobilens intåg? En blixtvisit i de stummas tillvaro – rösten kom tillbaka till slut.
På sidan 46 i detta nummer skriver Michaela Lundell om vårt vårdslösa sätt att hantera våra stämband. För att skona dem bör man rikta talkoncentrationen till nedre delen av kroppen. Något att tänka på inför nästa bokmässa?
