Ordvalen som bäddar för konflikt

Socialstyrelsen vill att vi skriver person med funktionsnedsättning. Språkrådet föredrar funktionshindrad. Än så länge har Språkrådet mycket större genomslag i medierna. Där är numera funktionshindrad ungefär lika vanligt som handikappad; för fem år sedan var handikappad sex gånger vanligare.

Detta är bara ett av tusentals exempel på att det är svårt att tala och skriva om - eller till - människor. Så fort man ska benämna dem, måste man på något sätt ta ställning, ofta i en konflikt. Ordförrådet är därför hela tiden i rörelse.

Paradexemplet är självfallet neger, från 1998 betecknat som "nedsättande" i Svenska Akademiens ordlista, i dag så gott som borta ur svenskt tidningsspråk. I fallet förtryckta och utsatta grupper är det rätt enkelt: lyssna till vad gruppen själv uppfattar som diskriminerande respektive godtagbart ordval!

Därför är det ändå ett framsteg för hårt förtryckta romer att den beteckningen är sju gånger vanligare än zigenare i svenska tidningar i dag. För fem år sedan var de båda beteckningarna lika vanliga.

I till synes oskyldiga sammanhang kan det faktiskt vara svårare. Kvinna, dam, tjej eller flicka? I tidningsspråk dominerar kvinna, men ordet signalerar ofta viss distans. Skriver man om juridik, politik ("vi vill se en kvinna som utrikesminister"), olyckor och brott blir det kvinna - eller flicka om hon är under 18 år. Vill man markera empati med en kvinnlig individ blir det helst tjej, oavsett ålder; möjligen är det ont om tjejer över 60 år. Tidigare gick det en tjej på sju kvinnor, nu är det en på fyra. Dam är neutralt i bara tre sammanhang: kläder, idrott och i fraserna gammal eller äldre dam. Annars får ordet en nedlåtande nyans.

På den manliga sidan är pojke, kille och man inbegripna i samma spel om betydelser. För ett par år sedan blev kille vanligare än pojke i tidningsspråket.

Besvärligare blir relationerna mellan människor. Vad kallas den som man inte är gift med, men har ett långvarigt förhållande med? Sambon, och särskilt särbon, har ökat mycket de senaste åren, och de är förhållandevis neutrala. Partner är godtagbart men kyligt; det klingar affärsliv. Livskamrat är ännu inte så vanligt, men på stark frammarsch. I danska och norska är kæreste förhärskande, men i svenskan är käresta än så länge alltför känsloladdat. Pojkvän och flickvän får långsamt en starkare bibetydelse av tillfällig förbindelse.

Bland barnen i familjen är det positiva bonusbarn en stor succé. Det har definitivt slagit ut plastbarn, som aldrig blev någon framgång, och det har helt distanserat styvbarn. Styvbarn har dock ännu sina användningsområden, framför allt åt det juridiska hållet. Någon neutral, icke-värdeladdad beteckning finns inte.

Arbetsmarknaden är inte enklare. Yrkesbeteckningar bär som bekant på mycket känslor. Kamreren är borta, styrekonomen lyckas inte etablera sig, utan controllern härskar. Se upp för pedagogen som långsamt börjar nagga läraren i kanten!

Ser man till större kollektiv står sig löntagaren som beteckning, medan arbetaren långsamt går bakåt. Företagaren är fortfarande ungefär tre gånger vanligare än entreprenören, men kapitalisten har hunnits i fatt av riskkapitalisten. Ordbytet ska markera att det inte är samma sak - det verkliga förhållandet kan diskuteras.

Ända ner till pronomenen når benämningsproblemen. Det könsneutrala hen, ett komplement till han och hon (se Språktidningen 3/07) är det tydligaste exemplet.

Så långt omtalet. Vi har kanske ännu mer problem med tilltalet. Ibland hävdas att du-reformen löst tilltalsproblemen, men åtskilligt kvarstår. Hur tilltalar man på ett artigt sätt en person som man inte känner till namnet? Vi har inte någon riktig motsvarighet till engelskans sir, ma'm eller miss. I Stockholms innerstad hörs numera i servicesammanhang monsieur, madame och mademoiselle: Smakade det bra, monsieur? Det låter nog löjligt för flertalet. Från förorterna rapporteras anropet fröken! från unga försäljare - nästan lika löjligt.

Och ska barnen tilltala mamma och pappa eller  Johanna och Mattias? Jag  har inte sett någon språksociologisk undersökning av förnamnstilltal i detta fall, men föreställer mig att det kännetecknar vissa medelklasskikt.

Hur lösa alla dessa problem? Det går inte. Att tala om och till varandra är att ta ställning. Endast det omänskliga språket är konfliktlöst.