När stenarna började tala svenska

I S:t Petri kyrka i Malmö finns gravstenen över Peder Tinckel, som dog 1691. Som vanligt var på den tiden hade han själv skaffat sig stenen, och för säkerhets skull skrivit på den att den tillhörde honom. Inskriptionen börjar:

"Denna begravning tilhører borgaren oc handelsmanden Peder Rasmusøn Tinckel med hustru Zidsele Hans daater oc des arwinger 1686 D I January."

Det är en text på danska, trots att Malmö vid denna tid redan tillhört Sverige i flera decennier. Fem år senare lades en text till, skriven med anledning av Peder Tinckels död:

Her under hwiler erlige och welacht mand Peder Rasmuson Tinckel fordom borger och handelsmand uti Malmö som saligen i herranom hensomnade den 22 septemb: anno 1691 efter kommer hans kiära hustru erlige och gudfruchtige Sisele Hans doter.

Den stora skillnaden ligger kanske inte just i språket, för det förändrades mycket lite mellan den danska och svenska tiden på gravstenarna i Malmö. Orden som används är likartade. Man stavas fortfarande med ett extra d, till exempel. Men det går tydligt att se hur namnen ändras - Rasmusøn blir Rasmuson, Zidsele blir Sisele - och att bokstäver förändras även i andra ord: aa blir till exempel till o (daater-doter).

Trots subtiliteterna går det att här se följden av en generationsväxling. Den första inskriften ordnades tveklöst av Peder Tinckel själv. Han har valt det danska språket, trots att det skånska folket nu skulle vara svenskt. Skåningarna hade fått klara anvisningar från ledande män att glömma allt vad danskhet hette.

Men den följande inskriften har Peder Tinckels hustru, eller troligare av hans barn, ombesörjt. De har valt att anpassa sig till ett språk som låg mer i tiden: svenskan.

Viljan till försvenskning syns tydligt i texten, eftersom den första inskriften närapå upprepas på ett sätt som kan verka överflödigt för en nutida betraktare. Till och med namnen skrivs igen. Det svenska språket var det som rådde, och folk ville visa att de hängde med i de nya tiderna - att de var svenskar.

S:t Petri kyrka har fått uppleva alla de större förändringarna i Malmö. Kyrkan var centrum för reformationen på 1500-talet, då alla takmålningar målades över, och en samlingsplats för välbärgade borgare under de hundra år som följde. Gudstjänstspråket byttes från danska till svenska, nya kungar fick makten.

Dessa förändringar går också att iaktta på de gravstenar som finns kvar. Kyrkan kan ståta med en stor samling bevarade gravstenar, de flesta från mitten av 1500-talet till början av 1700-talet. Samlingen är mycket ovanlig för Sverige, och definitivt unik för södra delen av landet.

Stenarna låg över gravar inne i kyrkan, skyddade från vädrets makter, och gav borgarna i Malmö möjlighet att visa upp sig - även efter döden. Numera finns större delen av S:t Petri kyrkas gravstenssamling i dopkapellet, dit stenarna flyttades för hundra år sedan. Där skulle de skyddas från slitage.

Peder Tinckels gravsten är dock inte den äldsta med svensk skrift i S:t Petri kyrka. Den äldsta stenen är nio år äldre, huggen 1677. Den visar att övergången från ett språk till ett annat i mycket var styrt av vem som bekostat stenen. Oluf Carlson, som var borgmästare i Ystad, lät hugga in att han

[...] herunder låtit begrafva sin salige kiere hustru den erborne dygdig oc gudfruchtige matrona hustru Johana Nilsdotter Rood som saligen i Herranom afsomnade Ao 1677 den 5 september i sin ålder 34 år noch deras kiere son Gregorius Olson Ao 1678.

Johanna Roed, som namnet läses i dag, hade kommit tillbaka till sin födelsestad Malmö på grund av de oroligheter som vid denna tid rådde i Skåne. Det hade inte bedömts säkert för henne och sonen att stanna i Ystad. När hon, och sedan Gregorius, avled under vistelsen i staden begravdes hon bredvid den gravplats som ägdes av hennes far.

I denna inskrift är det påtagligt att den som bekostat stenen behärskade svenska väl, det finns inte minsta antydan till danska, vare sig i ordval eller i stavning.  När man undersöker Oluf Carlson närmare visar detta sig mycket logiskt. Hans hustru var från Malmö, men han själv var från Södermanland. Han hade kommit till Skåne som tulltjänsteman och tillsatts som borgmästare i Ystad 1674, genom ett direkt ingripande från landshövdingen i Malmö, också han född svensk. Allt detta med syfte att ytterligare försvenska Skåne. Att Oluf Carlson väljer en svensk inskrift över sin danskfödda hustru, ska inte bara ses som att han väljer sitt eget modersmål. Det ligger också i hans intresse att understryka svenskheten.

Extra påfallande blir detta när man ser att det finns en annan gravsten i kyrkan med en inskrift från 1677. På danska. Borgaren Peder Weijer begravde sin hustru Johane Erichs datter, som dog "i hendes alder 48 aar hvis siaelle Gud fryde". Uppenbarligen var behovet av att uttrycka sin svenskhet vid denna tid inte särskilt spritt bland stadens borgerskap. Peder Weijer var också en av de fyra män som vägrade skriva under Malmö recess 1662, ett avtal där ständerna i Skåne erkände Sveriges överhöghet. För honom var detta inte lockande.

Att skaffa en gravsten vid den här tiden handlade väldigt mycket om att vända sig till en publik, att ge ett intryck av sig själv efter döden. Det var därför språkvalet blev så betydelsefullt - och för oss så här i efterhand kanske inte alltid det mest förväntade. Det handlade inte alls om att alla skulle kunna läsa vad man ville ha sagt på sina gravstenar. Det handlade om att rätt personer skulle kunna göra det. Från den här tiden finns också en latinsk gravstenstext bevarad, daterad till 1676. Den börjar:

Matronarum decori vivaeque pietatis castitatis et probitatis imagine uxori suae ah! Desideratiss: Hillae Justini Hermannides Krudtmejer F Malmogiae Ao 1654 24 jun nata Ao 1675 3 october in septennali conjugio...

På svenska blir det: 'Åt en prydnad för hustrur, i livet en bild av fromhet, kyskhet och dygd, sin ack!, så högt älskade hustru Hilla Jost Hermanson Krutmeijers dotter, född i Malmö år 1654 den 24 juni, efter sjuårigt äktenskap år 1675 den 3 oktober ' Denna sten bekostades inte av en vanlig borgare, utan av Petrus Sture, som hade den akademiska titeln magister och var rektor i stadens latinskola.

Han var angelägen om att visa sin bildning, och det kan te sig lite ironiskt i sammanhanget att det faktiskt står fel i inskriften. Hilla föddes 1644, och inte 1654. Men för en bildad man som Petrus Sture, eller Peder Sture som han egentligen hette, var det viktigare att visa hur bildad han var, att uttrycka sig på latin.

Latinet var "universellt", åtminstone i Europas lärda kretsar, vid den här tiden. Än mer ironisk blir inskriften när man vet att försvenskningen av Malmö satte fart efter oroligheterna 1675-79. Svenskheten blev högprioriterad, och allt det danska hos stadens borgare skulle bort. Då fick Sture, som var dansk och hade en framträdande position, finna sig i att bli berövad sitt ämbete. Han fick flytta till Vellinge för att arbeta. Där var det inte lika farligt att vara dansk.

Efter försvenskningen av Malmö skedde en viss ekonomisk nedgång i staden. Alla gravplatser var vid det här laget upptagna inne i kyrkan, vilket gjorde att antalet gravstenar från denna tid kan räknas på ena handens fingrar.

Men huggit om gamla gravstenar för att lägga in ny text hade gjorts i hundratals år redan - exempelvis är Peder Tinckels gravsten egentligen från 1603. Man köpte en gravplats och den sten som låg ovanpå. Gravplatserna var privategendom. De ärvdes, såldes och köptes som om det hade rört sig om vilken sorts mark som helst. Sedan bytte man ut stenen, eller lät hugga om den om man gillade stenens utseende eller ville spara pengar. Men efter 1680-talet var det mycket ovanligt att man gjorde mer än att låta hugga in sitt ägarmärke.

Även om handeln med stenarna fortsatte är det tydligt att gravstenarna gradvis fick en mer undanskymd plats i folks medvetande. Man ville fortfarande ha en stor sten, men såg mindre anledning att hugga in mer än namnet.

Trots tillbakagången i gravstenshuggandet, går det att hitta en gravsten från 1694, som faktiskt är på danska. Den är över Anne, dotter till Nils Murmästare, som dog detta år. Endast ett litet hörn återstår i dag av denna sten, men på den syns de avslöjande orden tilhører, 'tillhör', och børn, 'barn'. Danska ord med dansk stavning. Det är den sista helt danskspråkiga gravsten som finns i Malmö - nästan fyrtio år efter freden i Roskilde, då Skåne skulle bli svenskt.

Detta säger oss en hel del om vilken långsam process som försvenskningen var. Ett folk kan inte byta språk i en handvändning. På gravstenarna valde stadens förmögna att visa exakt var de stod i övergången från danska till svenska. Och fortfarande, över trehundra år senare, kan stenarna berätta om deras val.