Musiken döljer dyslexin

Vera nord heter egentligen Vera Barlach Nordenskiöld, men det är inte det lättaste att skriva, om man – som Vera – är dyslektiker. Därför använder hon sig av det något kortare artistnamnet.

I våras släppte hon debutskivan Alla gör sin grej. Där finns bland annat singeln Dyslexi är bajs, som har blivit något av en nationalsång för barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter.

Det finns en ärftlig komponent i dyslexi, och Vera Nords mamma och mormor är sannolikt också dyslektiker – även om de aldrig har utretts.

– Det kan bli lite knasigt ibland, som en gång när jag, mamma och mormor var ute och körde bil och började diskutera hur ett speciellt ord stavas. Ingen av oss visste ju. Det blev kaos, säger Vera Nord och skrattar.

När Vera inte vet hur ett visst ord böjs i en mening, böjer hon det lite som hon vill. Eller så hittar hon på ett eget ord, som är så självklart att man förstår vad hon menar utifrån sammanhanget. Ett sådant är trappande, som betyder ’springande i trappan’.

Det här är något som märks också i mamma Jonna Nordenskiölds språk. Hon är författare, dramatiker och regissör, och i hennes vokabulär förekommer egenskapade ord som vipsgrädde (det går ju så snabbt att laga till) och indiengrienser (matkomponenter från Indien).

Vera Nords pappa Peter Barlach har för länge sedan lärt sig att hålla igen med sina språkpolistendenser. Det är ingen idé att vara besserwisser i det här gänget.

Vera Nords dyslexi är omfattande. Den inbegriper inte bara bokstäver, utan även siffror och noter. När hon försöker läsa tecknen är det som om de börjar simma runt på boksidan eller skärmen.

– Det jobbigaste är att läsa en text högt inför andra i skolan, säger hon. Då får jag panik och tänker att jag måste gå ut ur klassrummet. Ibland har jag till och med gjort det. Jag har sagt att jag måste dricka vatten eller gå på toa.

Numera är hon dock befriad från att läsa högt inför klassen. Matematiken är däremot krånglig, eftersom det är svårt att se vad det står för siffror. Och engelskan är om möjligt ännu jobbigare än svenskan, eftersom det rör sig om helt annorlunda stavningsregler och uttal. Samtidigt simmar de engelska bokstäverna omkring lika mycket som de svenska.

Att Vera Nord hade dyslexi misstänkte familjen ganska tidigt, men det blev mer tydligt då hon började skolan. Vera fick börja hos en speciallärare i andra klass. Något år senare gjordes en utredning där dyslexin kunde konstateras. I fjärde klass började hon på en ny skola; hon hade kommit in på Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm.

Vera Nords föräldrar har fått kämpa hårt för att deras dotter ska få den specialundervisning hon har rätt till. Egentligen är det först nu, under det senaste året, som de känner att det verkligen fungerar.

Sedan femte klass har Vera Nord haft en egen läsplatta, laddad med alla skolböcker – både i textform och inlästa på ljudfiler. När hon hör orden uttalas i hörlurarna samtidigt som hon själv läser dem, har hon bättre möjlighet att minnas dem. Vera har även privatlektioner med specialpedagoger fyra gånger i veckan.

Men i musiken märks inte dyslexin. Vera Nord har sjungit och trallat långt innan hon kunde prata. Hennes röst har ett personligt uttryck och det fick Peter Barlach, som är musiker och barnboks-författare, att starta ett musikprojekt tillsammans med dottern.

– Grundidén med skivan var att varje låt skulle utgå från och vara relaterad till Veras liv. Varje ord och stavelse skulle kännas som om de kom från henne, även om det var jag som skrev de flesta texterna, säger han.

Tre av låtarna har Vera Nord själv varit med och skrivit texten till. En av dem heter Hjärnskakningen – en omtumlande personlig upplevelse. Texten kom till genom att Vera med egna ord sjöng in hela historien på Peters mobil. Ur den inspelningen plockades sedan ord och meningar som mejslades fram till den slutliga texten och melodin. Den andra heter Min största storasyster, och är baserad på ett kärleksfullt Instagram-meddelande som Vera skrev till sin äldsta syster som skulle flytta hemifrån. Den tredje låten, Visan om mig, var ursprungligen en skrivuppgift i skolan, där eleverna skulle författa en sommardikt. Men i stället för att rabbla upp de sedvanliga sommarsubstantiven – solglasögon, glass och bad – valde Vera Nord ett mer personligt tilltal:

Varje gång jag går känns det
som ett helt nytt år.
Jag blir längre och längre
och bättre och bättre och
överallt sjunger jag nåt
vackert som jag kan.

Trots dyslexin har hon en påtaglig språkkänsla.

– Det är därför hon har kunnat bidra så mycket med texter och formuleringar, säger Peter Barlach.

Vera har heller inga problem med att lära sig texterna. Hon lyssnar på demoinspelningar, och hennes känsla för melodin hjälper henne att komma ihåg orden.

Även om Vera Nord i dag får all tänkbar hjälp i skolarbetet, så är det bitvis tufft. Hon blir ofta väldigt trött av att läsa, eftersom hon måste lära sig orden från början – varje gång hon ser dem.

– Det är som att lära sig gå om och om igen, säger Jonna Nordenskiöld. Ibland insinuerar folk att Vera skulle vara lat – men det är ju tvärtom. Hon jobbar dubbelt så hårt som andra. I varje text måste hon först förstå orden, och sedan hela innehållet.

För att kunna ta till sig texten måste Vera känna att den är intressant. Hon beskriver det som att hon har en dörrvakt uppe i huvudet, som vägrar släppa in ointressant text. Då är det extra viktigt med en lärare som verkligen kan få texten och informationen att framstå som spännande, genom att sammanfatta och beskriva sammanhangen på ett engagerande sätt. En sådan lärare har hon nu.

Peter Barlach och Jonna Nordenskiöld känner att Vera äntligen är på rätt väg i skolan, men det har som sagt inte varit lätt. Ibland har Peter tyckt att han jobbat halvtid som dyslexiforskare. Han råder alla föräldrar att hellre göra en utredning för mycket än en för lite.

– Ta hjälp av andra som har erfarenhet av liknande situationer. Man måste verkligen kräva sin rätt till hjälpmedel, säger Jonna Nordenskiöld.

Vera Nord har själv blivit mer engagerad nu. Hon vill verkligen göra läxorna – så pass mycket att hon till och med tagit en paus i sina pianolektioner för att lägga alla kraft på skolarbetet.

– Nu börjar min riktiga skoltid. Det känns som om jag bara har tränat inför den riktiga skolan hittills, säger hon.

Jesper Almén är frilansjournalist.