Moderna och klassiska klassröster lika skiftande

Vilket språk använder denna nya generation arbetarförfattare? Varning för generaliseringar – varje författare har sitt eget tonfall. Men låt oss se hur man kan gestalta det samtida (eller nästan samtida) klassamhället. 

 

Två hyllade böcker är Viktor Johanssons Wrestlarna från hösten 2011, och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland, som kom ut i januari i år. 

 

Wrestlarna skildrar ”den förnedring som unga människor möter på väg ut i arbetslivet”, för att citera Viktor Johansson i en intervju. Scener med fyra slags ungdomar varvas: skejtarna, videobloggarna, cineasterna och webcam- flickorna. Videobloggaren  Millan står framför spegeln: 

 

”Varje tanke är unik och kommer aldrig tillbaka. Varje tanke måste ut på  bloggen för att förevigas.

 

Millan: Hej, mina små  groupies. Står här och  för­söker få till luggen.

 

Man kallar henne bloggdrottning. Man kallar henne många saker men hon försöker att inte lyssna. Försöker pejla in sig själv i stället.”

 

Meningarna består mestadels av korta, enkla huvudsatser. Subjekten upprepas ofta i två meningar efter varandra: varje tanke, man. Lika ofta saknar meningarna subjekt när läsaren själv kan räkna ut det. Det är ont om bindeord och sambandsmarkörer som förtydligar hur meningarna förhåller sig till varandra. De relateras inte heller tidsmässigt, eftersom tempus nästan hela tiden är presens. Frånvaron av tempusbyten gör det oklart vad som är tidsmässigt fokus, vad som skedde före eller efter. Repliker återges som i ett rollhäfte, inte med anföringssatser som ”säger Millan”. 

 

Dessa stilgrepp får tillsammans en kall vind av främlingskap och overklighet att dra igenom texten. Huvudpersonerna lever inte autentiska liv; de styrs nästan mekaniskt in i en hopplös tillvaro av starkare krafter.    

 

Eija Hetekivi Olssons roman handlar om Miira, en flicka med finska arbetarföräldrar i en Göteborgsförort på 1980- talet (den påminner alltså om Susanna Alakoskis Svinalängorna, men utan alkoholism).

 

’”Haista paska’, lukta skit, sa hon. 

 

Han var snuskful och hade fått henne att framstå som en febrig fåntratt. Hon fick ha det tyst. Ställde sig framför spegeln. Sa ”Öööh, ta en tagg änna” och blev röksugen men stod kvar och tog av sig collegetröjan. Rätade på ryggen.”

 

Till en del är Hetekivi Olssons stil traditionellare än Johanssons. Även om meningsbyggnaden är enkel, och Hetekivi Olsson lika ofta som Johansson utelämnar självklara subjekt, så arbetar hon mer med omväxlande korta och långa meningar. Tempus kan likaså skifta, men grundläggande är berättarspråkets typiska dåtidstempus. Replikerna härmar både finskt och göteborgskt talspråk. 

 

Ett tydligt särdrag är nyskapade sammansättningar, snuskful, och allitterationer,  febrig fåntratt, rätade på ryggen. Exemplen är många i boken: hans orangefjälliga ansikte, tändarbränt tackprickar, såg skrytarna skvätta smaskspott, ett stycke stelfryst slaktkött eller hennes gummi­ansikte, vinterblekt och vaxgult, vred sig vrickat. Som synes får dessa uttryck ofta beteckna något äckligt eller deformerat.

 

Effekten blir i stort sett den motsatta jämfört med Wrestlarna. Språkblandningen, allitterationerna och sammansättningarna, i kombination med en i grunden traditionell berättarhållning, förstärker autenticiteten, för att inte säga aggressiviteten.  

 

Varje arbetarförfattare har sitt språk, som sagt. Så också klassikerna. Ivar Lo-Johansson odlar en till synes extremt enkel stil: korta meningar med ordentligt subjekt och predikat, och exakta men inte ovanliga ord, enkla liknelser, en objektiv berättarhållning. 

 

”Klockan var sex om morgonen. Min mor hade just kokt kaffe och ställt fram kopparna. Min far, bror, mormor satt tysta som statyer. Jag såg att ingen hade sovit under natten.”

 

Den unge Eyvind Johnson utvecklar en talspråksnära modernism. Röster blandas, syntaxen bryts upp, sakled och bildled glider ihop i liknelserna. 

 

”Någon säger att till slut får man väl lov att storspränga. Spränga undan, annars kommer man ingen vart. I natt eller i morron eller nästa natt, om inte dagskiftet har så stort mod och förstånd. De talar långsamt, ibland närapå högtidligt. De tar lika försiktigt med orden som med händerna i dynamiten, den starka och farliga kamraten.” 

 

Flickan framför spegeln har inte samma språk i Wrestlarna och Ingenbarnsland, eller som Eyvind Johnsons Olof och Ivar Los berättarjag. Arbetarklassen har många röster.