Med andras ord

I maj förra året var Kenneth Goldsmith inbjuden till Vita huset. Han var en av deltagarna på president Barack Obamas hyllnings­dag till den amerikanska poesin. Iklädd jugendmönstrad kostym i svart och guld läste Kenneth Goldsmith ett utdrag ur diktsamlingen Traffic – en transkribering av ett dygns trafikrapporter från radiostationen Wins i New York. Sedan höll Goldsmith ett kortare föredrag om ”okreativt skrivande”, ett ämne som han undervisar i på University of Pennsylvania. Han berättade bland annat om sitt verk Day – en fullständig avskrift av New York Times från den 1 september 2000, utgiven som en bok på över 900 sidor.

– Alla var engagerade och öppna till sinnes, berättar Kenneth Goldsmith. Michelle Obama var fascinerad och avbröt mig för att fråga vilken upplaga av New York Times jag hade använt.

Day är ett typiskt exempel på det som kallas konceptuell litteratur, en litterär genre där texter av olika slag kopieras och ompaketeras till litteratur. När texterna på detta sätt kläs av sitt naturliga sammanhang, framträder de för oss på nya, oväntade sätt.

Den konceptuella litteraturen har exploderat tack vare internet och digitaliseringen, men dess idéer går att spåra tillbaka till första hälften av 1900-talet, och en författare som Jorge Luis Borges (1899–1986).

Hans berömda novell Pierre Menard från 1939 handlar om en fiktiv, fransk 1900-tals­författare som skrivit Don Quijote, en roman som inte bara har samma titel som Cervantes klassiker från 1600-talet, utan till punkt och pricka är samma text. Det enda som skiljer de två romanerna åt är att de har skrivits med 300 års mellanrum. Utifrån detta förhållande inleder Borges ett långt, invecklat resonemang om de två verkens särart. Hans poäng är att en och samma text kan betyda helt olika saker, beroende på i vilket sammanhang den publiceras. Språkliga utsagor har nämligen inte någon fast betydelse, och att skriva Don Quijote på 1900-talet är en helt annan sak än att göra det på 1600-talet.

Jorge Luis Borges var dock inte först med att göra konst av denna insikt. Redan 1917 ställde fransmannen Marcel Duchamp ut en pissoar på ett galleri i New York, och gav den titeln Fontän. Så grundlade han ett nytt sätt att se på konst, där det sociala sammanhanget – konstinstitutionen med sina gallerier, museer, kritiker, konstvetare och köpare – spelar en framträdande roll för konstverkets mottagande.

Vad Jorge Luis Borges gjorde 1939 hade alltså Marcel Duchamp gjort 22 år tidigare, med den skillnaden att Borges gjorde litteratur av litteratur medan Duchamp gjorde konst av ett vardagligt föremål, en så kallad ready-made. En annan viktig skillnad är att Pierre Menard, enligt Borges, är helt ovetande om Cervantes när han skriver Don Quijote – han bara råkar skriva exakt samma roman.

Det skulle dröja till slutet av 1900- och början av 2000-talet innan författare som Caroline Bergvall, Craig Dworkin, Vanessa Place och Pär Thörn på allvar börjar använda Jorge Luis Borges idéer om litteratur i praktiken. Dessa författare placerar lagtexter, trafik- och väderleksrapporter, domstolsprotokoll, reklamtexter och andra språkliga ready-mades i nya sammanhang, och väcker frågor om vad litteratur i grunden är, och vad som skiljer den från andra typer av texter.

Kenneth Goldsmith, som är något av den konceptuella litteraturens frontfigur i USA, menar att språket har blivit flytande i och med digitali­seringen, och att det språkliga materialet därmed är lättare att bearbeta och flytta runt.

– De senaste åren har vi sett en explosionsartad utveckling av olika strategier för kopiering och återanvändning av text. Klippande och klistrande har blivit en integrerad del av hur folk arbetar med text. Det vore konstigt om inte också för­fattarna skulle börja använda dessa verktyg på nya, extrema sätt, som kanske inte var påtänkta från början.

Tidigare, när författare skrev för hand eller på skrivmaskin, var det alldeles för tidskrävande att syssla med textuella kollage i den omfattning som man gör nu, menar Kenneth Goldsmith.

– De metoder man använde tidigare för att återanvända text, som kollage och pastisch, styrdes av hur mycket arbete man var tvungen att lägga ner. Att skriva av eller kopiera på skrivmaskin är en sak, att klippa ut och klistra in en hel bok med hjälp av tre tangentbordskommandon – ”markera allt”, ”kopiera”, ”klistra in” – är en annan.

Kenneth Goldsmith berättar att han började tänka i de här banorna när han kom i kontakt med den amerikanske kompositören och ljudkonstnären John Cage, som menar att alla ljud, inklusive tystnad, kan uppfattas som musik. Goldsmith tycker att detsamma borde gälla för skrivande och litteratur.

Eftersom det redan finns så mycket text i dagens informationssamhälle vill han inte bidra med mer, utan förespråkar att författare i dag borde ägna sig åt organisation i stället för produktion, redigerande i stället för skrivande. Och han predikar sitt evangelium på University of Pennsylvania.

– Mina studenter bestraffas om de visar originalitet och kreativitet. De belönas för plagiat, identitetsstöld, återanvända uppsatser, textkollage, samplingar, plundring och stöld.

Som examensarbete får studenterna ladda ner en uppsats från nätet, lämna in den under eget namn och presentera den för resten av klassen som om den vore deras egen. Ett provocerande grepp med tanke på att plagiat är ett växande problem inom utbildningsväsendet. Man kan dessutom fråga sig om inte någonting går förlorat när en författare kopierar färdiga texter i stället för att uttrycka sig på egen hand.

Kenneth Goldsmith håller inte med om det. Att vara kreativ på det sätt som skrivarhandböckerna lär ut är reaktionärt, och betyder bara att man uppfyller gamla stelnade föreställningar om vad kreativitet är och bör vara. Dessutom, tillägger han, är det omöjligt att helt och hållet undertrycka sitt personliga uttryck, också när man kopierar och plagierar.

– Även när vi gör något så till synes okreativt som att skriva av en annan text uttrycker vi oss på en mängd olika sätt. Detta att välja ut och återanvända är en handling som berättar lika mycket om oss själva som berättelsen om vår moders insjuknande i cancer.

– När jag hade undertryckt en elevs kreativitet i en hel termin, kom hon fram till mig och berättade hur besviken hon var. I själva verket hade vi inte alls varit särskilt okreativa, sade hon. Genom att inte vara kreativ hade hon tvärtom producerat sitt livs mest kreativa arbete och var återigen eld och lågor över skrivandet.

För den som vill veta mer:
» Kenneth Goldsmith: Uncreative writing. Managing language in the digital age (2011).
» Craig Dworkin & Kenneth Goldsmith (red.): Against expression. An anthology of conceptual writing (2011).
» Marjorie Perloff: Unoriginal genius. Poetry by other means in the new century (2010).