Lizas livlina

Liza Marklund är några minuter sen till intervjun på Piratförlaget, där hon inte bara hör till författarna utan också till delägarna. När hon dyker upp har hon ännu kvar sminket runt ögonen och räfflorna i håret. Den senaste timmen har hon legat på ett tak i Stockholms innerstad och blivit fotograferad.

Det är hektisk lanseringstid för Du gamla du fria, den nionde berättelsen om kvällstidningsreportern Annika Bengtzon.

Men var sak har sin tid. Den intensiva marknads­föringsperioden är väsens­skild från skrivtiden, som i sin tur är avhängig av idé- och researchtiden.

– Under de fem månader jag skriver liknar jag mig vid en djuphavsdykare, säger Liza Marklund. Att nå botten tar lång tid, är tråkigt och frustrerande. Väl nere i djupet är det enormt häftigt att simma omkring bland alla fiskarna. Då är jag extremt introvert och det är bara familjen och de närmaste vännerna som finns. En intervju i det skedet är omöjligt!

Annat är det nu. Under den senaste månaden har hon rest runt i hela Norden och gett intervjuer hela dagarna.

– Mediebruset är enormt. Om man vill bli läst, måste man bli hörd, säger Liza Marklund. Det är en slitig tid, men jag har ansvar både för förlaget i Sverige och för förlagen utomlands. Att säga ”nej, jag har inte lust” vore att göra sig till prinsessan på ärten.

Att hon själv är omslagsflicka på alla sina försäljningssuccéer hör ihop med att de som var inblandade i utgivningen av den första boken, Sprängaren, kom direkt från tidningsvärlden. Eftersom de inte visste riktigt hur ett bokomslag borde se ut, blev det ett veckotidnings­omslag – vilket visade sig vara ett vinnande koncept.

– På ett har jag röda ögon, på ett annat trasiga jeans, på ett tredje orange glasögon. Det är meningen att det ska vara ganska fult. För fint är fånigt, säger Liza.

En skrivande människa har hon varit sedan hon var åtta år och lärde sig sätta ihop bokstäver till ord. Intresset och fallenheten för marknads­föring har kommit senare. När en dikt om John Blund som hennes mamma skickade in till Norrbottens-Kuriren publicerades, skämdes hon fruktansvärt. Därefter gömde hon sina alster i en gammal lådkamera. De flesta var Kittyinspirerade detektivhistorier. Hjältinnan Annika var listig och stark, råkade­ alltid illa ut, men klarade sig på slutet.

– Basically the same story ... Redan då funderade jag mycket på trovärdighet, säger Liza Marklund. Jag minns en av berättelserna som skulle sluta med att poliserna skulle köra upp på en gårdsplan. En enda polisbil var för lite, hundra för många. Till sist bestämde jag mig för sex. Efteråt tyckte jag att det var väl fjuttigt. Det kunde ju ha stått några bilar ute på vägen också.

I tonåren fick de gömda detektivhistorierna sällskap med hjärta och smärta-noveller. När Liza Marklund som 16-åring flyttade hemifrån brände hon rubbet.

– Men att jag skulle bli romanförfattare var ändå självklart! När jag märkte att jag inte hade tillräckligt med erfarenhet, fick jag bli journalist i stället.

Medan en hel radda halvfärdiga romaner om de stora livsfrågorna kasserades och gömdes undan, gick journalistkarriären som på räls.

Via Norrländska Social­demokraten hamnade hon på Aftonbladet i Stockholm. Där­ifrån tog hon ett hopp över till Expressen, där hon fortfarande är medarbetare. Hon var med och startade tidningen Metro och har också hunnit med att vara chef på TV4.

Utan Liza Marklunds erfarenheter från medievärlden skulle det inte finnas någon Annika Bengtzon, men det började inte med henne utan med Gömda från 1995. Berättelsen om kvinnan som försöker undfly sin misshandlande ex-man, hade från början undertiteln En sann historia. Den är sedermera ändrad till Baserad på en sann historia.

– Gömda är i grunden ett subjektivt reportage, säger Liza Marklund. Under arbetet med den knäckte jag koden för hur man skriver färdigt. Tidigare hade jag alltid gett upp vid puckeln. Den står fortfarande i vägen när jag har kommit ungefär till hälften. Då sitter jag med fingret på delete och frågar mig vad det är för skräp jag håller på med. Det gäller att hitta en anledning att fortsätta. Gömda var jag tvungen att avsluta för att inte svika kvinnan jag berättade om.

– Alla mina böcker har sedan dess en undertext, ett slags livlina som jag drar mig över puckeln med. Min ambition är att den ska säga något väsentligt om tiden vi lever i.

I till exempel Sprängaren handlar underberättelsen om kvinnliga chefers utsatthet, i Prime time om människors behov av bekräftelse och i Du gamla du fria om relationer mellan såväl kontinenter som individer.

Den uppmärksamma läsaren ska också märka att den större berättelsen utspelar sig på två plan, dels i själva deckarhistorien, dels i Annika Bengtzons konfliktfyllda privatliv.

– Att Annikas man Thomas skulle råka riktigt illa ut i Du gamla du fria har jag vetat länge. Det förtjänar han, han är en skitstövel!

Alla idéerna får ligga och växa till sig länge, innan det är dags att ge tydlig struktur åt bokbygget. Förutom att ge varje kapitel sitt schematiska innehåll är det den noggranna researchen som är det mest tidskrävande momentet.

För Du gamla du fria krävdes­ dels att Liza blev expert­ på politiska kidnappningar, dels att hon lärde känna de platser som bokens karaktärer rör sig i. Hur en tidningsredaktion fungerar visste hon redan, Stockholmsförorten Axelsberg var också välkänd mark, återstod gjorde gränstrakterna mellan Kenya och Somalia i Östafrika.

– På Google Earth kunde jag se att det fanns något slags väg mellan Kenyas huvudstad Nairobi och gränsstaden Liboi. Om den gick att ta sig fram på var tveksamt, så vi hyrde ett privatplan. När vi landade omringades planet av nyfikna och jag förhördes av militär­polis. Jag sade som det var: ”Jag är författare, mina historier är helt påhittade men jag måste veta hur det ser ut, hur det luktar, hur ljuset faller på de platser jag skildrar”. Det var uppenbart att polisen tyckte att jag var galen. Han gav mig två tungt beväpnade soldater som eskort.

Rekognoseringen förde henne­ också till en gammal­ kyrko­gård i Nairobi. I den färdiga boken låter Liza Mark­lund sin hjältinna sitta i samma ljumma regn och läsa på samma gravstenar som hon gjorde.

– För att hitta mina karaktärer måste jag känna till alla yttre förutsättningar. När omvärlden väl är byggd kommer Annika till mig som av sig själv. Hon är en frekvens, en färg, en ton. Hur hon ser ut vet jag faktiskt inte riktigt.

Har det inte varit svårt för dig som är journalist att växla från ett redovisande språk till ett gestaltande?

– Inte alls! Jag hade det gestaltande språket från början och har fått lära mig det journalistiska.

Vad kännetecknar en bra kriminalroman?

– En begåvad handling av en författare som kan sitt ämne. Och ett bra språk!

Vilken av dina egna böcker tycker du bäst om?

– Det känns som om Du gamla du fria är den mest helgjutna. Men de är alla mina barn och dem kan man inte betygsätta. Det jag kan säga är att jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag gör – habil litteratur.

Liza Marklund kommer att ge ut ytterligare två böcker om Annika Bengtzon, därefter är inga fler deckare planerade. Om allt går som beräknat kommer i stället den större samhällsberättelsen – livlinan som i dag för henne över puckeln – att ta över helt.

De där halvfärdiga romanerna om livets mening som ligger i en kartong i källaren får med största sannolikhet ligga kvar där de ligger.