Livstens sten leder oss till Skånes ursprung

I Forsheda i Värnamo kommun står en hög runsten. Den saknar utsmyckningar, men det kompenseras fullt ut av en intressant text:

”Rolf och Eskil reste denna

sten efter Livsten, sin far,

som blev död i Skåne vid

Gårdstånga, och [de] förde

[honom] till Finnveden.”

Tre svenska ortnamn har sina äldsta, cirka tusen år gamla, belägg i inskriften. Och gamla belägg – ju äldre desto bättre – är mycket viktiga för forskarna när de ska tolka ett ortnamn.

Här får vi veta att Livsten mötte döden i Skåne, i runsvensk form a Skanø. Det område man först kallade Skanø är sannolikt Falsterbonäset. Förledet Skan- i Skanø har tolkats som att det innehåller ett ord för ’skada, fara’, vilket kan ha sin förklaring i att det utanför Falsterbonäset har funnits strandrevlar, farliga för sjöfarare. Efterledet -ø betyder ’ö; strandbygd’.

Men platsen där Livsten dog preciseras närmare. Det var vid Gårdstånga: i Garðstangum. Namnets förled garð- antas här betyda ’stängsel; inhägnad plats’. Efterledet, -stangum, är dativ plural av stang, ’stång’, och syftar på någon del av inhägnaden.

Även det tredje ortnamnet, Finnveden, har sitt äldsta belägg i den här runinskriften.­ Här har man verkligen nytta av den gamla formen av namnet vid tolkningen. Det gäller efterledet, som i den moderna namnformen är -veden. En gammal betydelse hos ordet ved är ’skog’. Namnet har därför felaktigt kommit att an­knytas till detta ord. Av run­textens a Finnhæiði förstår man att det i stället är ordet -hed i betydelsen ’skogsområde’,­ som ingår i namnet. Eftersom runristarna ofta var osäkra på när och hur runan för h-ljud skulle användas, har den möjliga tolkningen av efterledet som -ed också förts fram av ortnamnsforskare. Det skulle i så fall ha betydelsen ’väg’. Förleden finn- har betydelsen ’kringströvande jägare och fiskare’.

Livsten dog alltså i Skåne, enligt ristningen, men hans båda söner – Rolf och Eskil – förde hem honom och begravde honom nära hemgården. Runstenen stod ursprungligen ett par hundra meter längre österut vid en äldre väg.

I gamla anteckningar, den äldsta från de så kallade rannsakningarna efter fornminnen från 1660-talet, berättas att nära stenen har funnits en storhög – en forntida gravhög med väldiga mått. En uppgift från 1800-talets början anger att högen har kallats Lifstens hög. Men namnet är säkerligen en efterkonstruktion; Anundshögen i Badelunda socken i Västmanland har också fått sitt namn av att en Anund nämns i texten på den runsten som står i högens närhet (se Språktidningen 5/10). Det finns alltså ingen saklig grund för att anta att Livsten begravts just i den, nu borttagna, högen.