Litteraturens röst har blivit tystare
När vi läser en text hör vi en röst i huvudet. Den rösten har blivit otydligare i takt med att vi har gått från muntlig till skriftlig kultur.
I antiken var texternas röster så framträdande att de kunde anses farliga – bara på grund av hur de låter. Den romerska retorikern Quintilianus (cirka 35–100 e.Kr.) befarade bland annat att poesins skönhet inverkade negativt på manligheten. Han avrådde bestämt från att låta skolpojkar läsa och höra njutbar litteratur. Det ”liderliga språket”, de sköna klangerna och rytmerna, fick grabbarna att vekna, bli förslappade eller – ve och fasa! – kvinnliga.
Högläsning, som var det normala vid denna tid, gav ljudstrukturen en helt annan status.
– Detta är lätt att missa när vi i dag tolkar äldre litteratur, säger Mats Malm, professor i litteraturvetenskap, som just kommit ut med boken Poesins röster.
– Visst kan vi fortfarande tycka att dikter är vackra, men vi förstår nog inte att just ljuden hade en så handfast inverkan förr.
