Lagen och logiken hänger inte ihop

Det är egentligen en egendomlig tanke att antalet språk i ett land kan bestämmas genom ett riksdagsbeslut; ändå är det precis vad som händer.

Sverige har i enlighet med den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992 erkänt fem språk som ”nationella minoritetsspråk”. Enligt språklagen är dessa finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Men Språkrådets informationstext ”Din rätt att använda nationella minoritetsspråk” finns i tre samiska och fem romska versioner, så det ser ut som om det blir elva snarare än fem nationella minoritetsspråk. Här handlar det alltså inte bara om talade dialekter utan också om skriftspråk, och skillnaderna mellan dem är avsevärda. Till exempel översätts ’förvaltningsområden’ med hálddahusguovllut, tjuottjudusguovllo och reeremedajvh i de olika samiska texterna, och med administratikane thana baši, garutnengetana, faldiíboskothane, distrikto och kerrandethemm i de romska. Men enligt språklagen är alltså samiska och romani vardera ett språk.

När man erkände de nationella minoritetsspråken diskuterades det bland annat om inte samiska egentligen borde ses som flera språk, men man menade att de olika språkformerna – varieteterna – eventuellt inte hade tillräckligt många talare för att kunna erkännas och stödjas var för sig. Som markering skrevs ändå ”samiska (alla varieteter)” i beslutet. Icke desto mindre menade regeringen 2009 att man borde ge särskilt stöd åt sydsamiskan, eftersom den var utrotningshotad. Å ena sidan har alltså sydsamiskan inte tillräckligt många talare för att bli ett eget minoritetsspråk och få stöd som sådant. Å andra sidan har den så få talare att den är utrotningshotad, så därför får den i alla fall stöd fast den bara är en varietet av samiskan. Det är kanske inte helt lätt att se logiken i detta. Saken blir inte bättre av att sydsamiskans omedelbara granne, älvdalskan, också är utrotningshotad, men eftersom den enligt officiell uppfattning är en varietet av majoritetsspråket svenska kan den inte få stöd enligt minoritetsspråkstadgan.

I Sverige har vi inte bara nationella minoritetsspråk, utan också officiellt erkända nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. I lagstiftningen kopplas språken och minoriteterna ihop; det förutsätts att varje minoritet har exakt ett språk. I Språklagen står det till exempel: ”den som tillhör en nationell minoritet ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket.” Det ser prydligt ut, men är egentligen en bekväm fiktion, som redan har framgått. Judar har under tidernas lopp talat många olika språk, men svensk lagstiftning erkänner bara jiddisch som deras språk.

Även vad som kallas självidentifikationsprincipen är strängt taget en fiktion. Jag har inte hittat den i någon lagbestämmelse, men den formuleras i en regeringsproposition från 2009 som att individen själv avgör ”om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet”. Men då tycks man ha glömt att det finns gällande lagar i Sverige där helt andra principer tillämpas – minoritetstillhörigheten knyts till språk och härstamning. I Sametingslagen definieras same som en person som anser sig vara same och som talat samiska hemma eller vars föräldrar, far- eller morföräldrar gjort det (alternativt varit upptagna i Sametingets röstlängd). I Rennäringslagen begränsas renskötselrättigheterna till samer, vilket likställs med ”den som är av samisk härkomst”.

Självidentifikationsprincipen blir svår att tillämpa så fort grupptillhörigheten är förenad med konkreta fördelar för individen. Som den tillämpas i Sverige har den också uppenbara begränsningar – den gäller bara de av riksdagen erkända minoriteterna och språken, och vilka de är begränsas ytterligare av definitionerna i de europeiska fördragen (som till exempel utesluter invandrarspråk och ”dialekter”). Det är ungefär som om religionsfriheten bara skulle gälla trossamfund som är erkända av staten.

Om en mer flexibel minoritetspolitik är möjlig får framtiden utvisa.

Östen Dahl är professor i lingvistik.